kom ihåg mig då.

skriver, suddar ut och skriver igen
ingenting kommer ut på det sätt jag vill, ingenting är som det brukade vara
det fanns en tid då jag visste, kände, en tid då tomheten och saknaden inte var lika stor

dagarna och livet rullar på och jag bara följer med, utan att egentligen veta vart
utan att egentligen känna till vad som händer runtomkring

tjugofemte april, solen lyser och vi åker förbi huset där jag växte upp, ingenting ser ut som det brukade
och det är precis så det är, ingenting är som det en gång var
varken jag eller marken där jag står
skogen där jag en gång lekte som barn finns inte längre, vägen som förr kändes så lång är nu endast ett par meter och allt ser så annorlunda ut
jag försöker minnas hur det kändes att springa på den stora gräsmattan, över den stenbelagda gången ut över gårdsplanen med de vassa stenarna
men

jag
kan
inte

det är som en spärr som inte tillåter minnena, tankarna att släppas fram
det gör ont och jag fyller lungorna med luft, kippar efter andan för att förse kroppen med luft, men det känns som att jag misslyckas, det snurrar, jag sätter mig ner, dricker några klunkar vatten och tänker att det inte borde vara såhär
det är så många faktorer som spelar in, jag frågar mig själv hur mycket som egentligen har att göra med minnen och tankar




hjärtat slår -
det är mörkt, klockan visar 01:43
ett eko fyller rummet av ljud som egentligen inte hörs
tystnaden trängs med saknaden
jag virar täcket hårdare runt min kropp, blundar och känner hur katten kryper tätt, tätt intill
som att han vet vad jag känner, vet att jag behöver närhet och är rädd för vad livet har att ge



den nionde dagen den här månaden åkte jag till drömmarnas stad och träffade vänner som jag önskar kunde vara lite närmre, lite oftare
vi drack vin och kanske blev det några glas för mycket men sådant gör ingenting när man är med människor som känner, tänker samma sak

det är ljusare och grönare nu, lite varmare, ändå är jag frusen än och det är till stor del mitt eget fel
men jag vet inte hur man gör längre

det finns dom som jag trodde aldrig skulle glömma, de som alltid skulle finnas där
trots att jag egentligen vet att de finns där, tillsammans,
så känner jag mig bortglömd

*

på dagarna arbetar jag, och på kvällarna går jag promenader med min lillebror som inte längre är så liten
vi är väldigt olika han och jag, men ändå så lika, och det är väl så det ska vara med syskon
trots att han är tio centimeter längre än jag och ser så stor ut så är han och kommer alltid vara min lillebror som jag ska skydda med all kraft jag har


 
hjärtat slår och kroppen fortsätter gå,
precis som en klocka tickar den på
TICK-TACK-TICK-TACK
fyller lungorna med luft och känner bröstkorgen vidgas, andas in så hårt att det nästan gör ont
och tänker att det finns så mycket mer, så mycket mer än det jag ser
det måste det göra