kom ihåg mig då.

Att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga den vill slita och rycka. Som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, vilken kärlek som helst.



Snart tre veckor har gått sedan vi träffades första gången. Och jag försöker leva i nuet, inte tänka så mycket utan att bara vara och det är väldigt enkelt med honom.



Tack.

I fyra års tid har jag försökt att bygga upp murar kring mitt hjärta, min hjärna, min kropp.

Men det har alltid funnits kryphål, små små hål där det onda tagit sig igenom. Förökat sig och som samlad trupp sedan raserat varenda liten del av muren. Och mig.

Jag har ständigt gått runt och tänkt på det, räknat, oroat mig över egentligen helt oviktiga saker.
Saker som bara förstör för ens eget bästa.

Att aldrig känna sig nöjd eller tillfreds med sig själv.

Den tiden är förbi och jag tänker aldrig släppa in dom igen. Aldrig någonsin mer.

Jag tänker aldrig någonsin komma ner.

Det här året har börjat som vändningen och ska förbli det, jag ska fortsätta blicka framåt. Aldrig bakåt på det som gör ont.

Jag ska se till att det inte bara är tillfälligt denna gång. Hjärnspökena ska bort en gång för alla.

SLÄPP ALDRIG IN DOM HÄR

Känslan av att sakta gå framåt. Att det är på väg åt rätt håll. Ångesten tynar sakta bort och jag hoppas att den snart inte finns alls.

//

Men det är någonting annat. Något som gör sig påmint var och varannan dag.

2012 och jag fyller 22 år, jag har så mycket kvar att lära mig. Så mycket kvar att se och göra.

//

Livet är så jävla orättvist och jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg, ledsen och avundsjuk på alla mina vänner som har någon. Alla som verkar ha så lätt att träffa någon, som att de liksom avlöser varandra.

Vad gör jag för fel? Är det fel på mig? Varför vill ingen ha mig?

Dessa känslor väller fram samtidigt som att jag älskar känslan av att vara fri. Men det är inte vad jag vill. Inte längre. Jag vill få uppleva allt det där som alla pratar om.

Häromdagen skrev jag att jag ska börja l-e-v-a detta år. Det kan låta som en simpel, fånig grej men jag har mycket att lära. Främst om mig själv. Jag måste ta små steg, ett i taget, för att inte falla ner ännu längre och hårdare.

Denna vecka har varit en av de sämsta på länge, för många tankar, för lite tid. Ensamhet och grubbleri.

Känner smärta på ett sätt som inte går att sätta ord på.

Jag vill bara få ett slut på det här, få känna mig hel. Rentav få känna mig som en människa, levande och fri.

Svaret på frågan "hur mår du?" kommer alltid snabbt och blir till ett bestämt "bra!"

När man egentligen vill säga:

Jag vet inte. Har du någonsin känt att du har ett stort hål inom dig? Som inte verkar gå att fylla, hur mycket du än försöker. Med vad du än försöker.

//

Jag har ont. Ont i hjärtat, själen, kroppen.

Det gör ont att känna. Ont att inte veta vad man känner. Hur man känner.

//

Det börjar bli olidligt att varje kväll, när man ligger i sängen, känna att det kunde ha varit en bättre dag. Jag kunde ha varit bättre idag.

Börjar tro att livet bara leker med mig. Livet är ett jävla påhitt som jag känner mig väldigt vilsen i.

Tomheten skriker inom mig. Hjärtat, kroppen vill ha mer.

"Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. De som inte lyckas är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna älska dig själv"

Jag är livrädd för att kasta mig ut, våga saker, jag vill inte göra fel eller göra någon besviken. Men gång på gång gör jag det mot mig själv för att jag någonstans tror att det ska få andra att tycka om mig mer.

Jag känner mig inte hel.

Det lilla hjärta som slår i min kropp, pumpar ut blodet med all kraft det förmår. Gör allt i sin makt för att jag ska leva och fortsätta med det.
Medan jag misshandlar min kropp både psykiskt och fysiskt. Vem gör sådant mot sig själv?

Hjärnspökena tog sig in för snart fyra år sedan och jag föll ner så lågt, hamnade nästan längst ner men började klättra uppåt igen. Tog mig tillbaka till livet och byggde upp höga murar så att min hjärna skulle kunna få vara i fred. Jag lyckades. Nästan. För i muren finns det hål, en del stora och en del små. Och jag vet inte hur jag ska göra för att komma undan. Hur jag ska fylla hålen. Jag vill fly, jag vill komma undan och slippa tänka.

Jag vill sluta känna mig otillräcklig. Jag vill bara känna mig omtyckt och nöjd.

Att ta ett beslut.
För mig är det fruktansvärt svårt. Jag har alltid svårt att bestämma hur eller vad jag ska göra. Men efter en tid med magont och tårar var jag tvungen att fatta ett beslut. Jag bestämde mig för att avsluta det jag påbörjat, eller ta ett "studieuppehåll" som det så fint heter. Osäkerheten över valet av linje tog över.

Det känns som att jag nu tar steg tillbaka. Återgår till gamla vanor, på både gott och ont.
Men att bestämma mig för detta var en bra början på 2012. Nu ska jag se till att resten av året bara blir bättre, för jag vill inte må som för tre år sedan. Då allt kretsade kring det enda jag kunde och fick ha kontroll över.

2012 blir året då jag tar kontrollen på mitt liv. Det här året ska jag leva.

Den här klumpen i magen som aldrig ger med sig. Att ständigt känna rädsla inför livet.

Det är som att stå med ena foten över kanten och vara rädd för att falla. Känna den där pirriga känslan i magen, hur hjärtat bankar fortare och fortare och när man sluter ögonen bränner tårarna bakom ögonlocken.

Rädslan inför att välja fel, att ha valt fel. Att inte vara omtyckt och älskad. Att inte komma någon vart i livet. Att inte lyckas.

Jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö.

Osäkerhet gräver ett svart djupt hål i mig. I min själ.
Ett hål som jag försöker fylla med nya saker, i hopp om att få känna mig säker. Säker på livet, säker på mig själv och mina val.

Jag har ständigt en klump i magen som sakta drar sig uppåt, jag vill brista ut i gråt. Skrika och få ur mig allt. Allt det som är svart. Men jag vet att det bara skulle hjälpa för stunden. Jag behöver något nytt, något som drar mig upp. Något som får mig att känna.

Detta ständiga tvekande om jag ska fortsätta eller strunta i allt. Om jag slutar, vart ska jag då ta vägen? Det blir som att ta ett steg tillbaka, till och med två kanske tre. Skulle folk kalla det misslyckande? Skulle det göra mig ännu mer osäker på mig själv?

Jag vet inte vad jag vill.

Behöver en hand på min axel och någon som säger att allt blir bra och att det är rätt väg att gå eller fel. Någon eller något som skjuter mig framåt eller drar mig tillbaka.

När jag väl stannar upp och funderar och känner att det kanske inte känns helt rätt i varken mage eller hjärta, då kommer osäkerheten. Är det bara idag, eller är det fel?

Tiden rusar så snabbt förbi och jag hinner inte tänka.

Det känns fel att låta det gå tre år utan att stanna upp och tänka: är detta vad jag vill?
Men så tänker jag att, jag kan omöjligt veta förrän jag får prova på riktigt. Men jag vill inte att tre år av mitt liv ska vara förgäves, tre år av ständig osäkerhet och ovisshet. Jag vill att det ska vara tre år av lycka, glädja och ett rent kärt kämpande för att nå dit.

Så hur blir man säker? Hur vet jag att det är rätt?

Vad ska vi göra med vårt hopp? Vad ska vi göra med vår tro, vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?

Jag vet inte om det beror på att jag inte träffat rätt än, eller inte träffat någon alls sen 2008. Men så fort Han, Han med stort H skriver så blir jag alldeles snurrig och får den där enorma längtan. Den där längtan som inte riktigt går att sätta ord på.

Jag var bara arton år den sommaren vi träffades. Det var den mest fantastiska sommaren i mitt liv, sen raserade allt. Jag och världen runt omkring.

Jag visste ingenting om vad kärlek var. Jag kanske fortfarande inte har en aning om vad det innebär. Men efter tre år. Tre jävla år, så är det fortfarande Han som finns i mitt huvud. Jag fäller fortfarande tårar över Honom. Ibland kan bara tanken av Honom få mig att börja grina.

Jag vet inte hur man gör längre, för att träffa någon. Jag har ingen aning och ibland känns det som att hoppet har släckts och att jag kommer bli för evigt ensam.

//

Gång på gång försöker jag bygga upp murarna som en gång raserades men det går inte. Det är alltid en bit som fattas och så raserar det igen, om och om igen.
Jag är inte tillbaka på ruta ett, långt därifrån, men samma fixering och samma tankar finns kvar. Även fast jag vet hur fel det är så cirkulerar tankarna runt i mitt huvud. En del dagar är det det enda jag vill och tänker på: HÅRT MOT
HÅRT. BEN MOT BEN.

Att inte kunna släppa det är sjukt. Att ständigt ha det i tankarna och inte känna sig tillräcklig. Att inte känna sig fin, hur man än bär sig åt. Hur långt och hur lågt jag än sjunker så kommer jag alltid se det där som ingen annan ser.

Mitt namn betyder lycka. Jag har ordet ingraverat i min hud, det kommer sitta där för alltid. Oavsett hur eller vad jag känner så står jag för det.

Det finns så mycket i livet som alla bör uppskatta mer, känna lycka över. Litet som stort, det spelar ingen roll. Tänk efter vad just du känner idag, vad har gjort dig lycklig just denna dag?

Den där känslan, det som säger en att: det här är rätt. Det som känns extra mycket i hjärtat. Extra bra. Jag har inte hittat den och vet inte om jag ska fortsätta.

stressen / pressen

Farten och vinden, och jag hittar inte hem.

Hur ska jag veta om jag valt rätt? Allt är kaos och upp och ner. En stor klump i magen som säger nej medan huvudet säger gå gå gå.

Jag saknar tiden som var, på både gott och ont.
Ångrar saker jag gjort och inte gjort. Jag längtar efter framtiden och är spänd på vad som väntar men vill leva nu, inte då och inte sen.
Vad har jag nu? Är jag där jag vill? Vad är det jag saknar?

Har så många frågor men inga svar.

Jag minns vad jag minns, jag har glömt vad jag glömt. Det behöver inte ens ha hänt, det kan ha varit länge sen. Men jag kan också ha drömt, det är en känsla som jag alltid känt.

i've waited a hundred years for you, but i'll wait a million more to be with you -