kom ihåg mig då.

jag förberedde mig på en lång tid i ett annat land,
packade väskan och flög iväg
mot helt okänd mark med okända människor och ett okänt språk
lämnade tryggheten och allt jag känner till för något större,
något jag trodde var det rätta och bästa

ganska så snabbt var det som att en stor tung sten bundit sig fast mellan mina revben och hela tiden låg och pressade,
och bara gjorde ont
pressen och stressen över att vistas bland så mycket okänt och för mig otryggt, var och är för mig.. nej, det finns inga ord för det på det här jävla språket

det var sömnlösa, kalla nätter och kvällar fyllda med tårar och ensamhet efter 6 sådana tog jag beslutet att återvända hem,
till det jag mår bäst av

HÅRT MOT HÅRT

nätterna bestod av att räkna hjärtslag och av att försöka få
hjärtat att slå normalt

det hann bara gå några dagar men jag har aldrig känt mig så ensam och så vilse som då,
rädslan som ständigt fanns där skulle aldrig kunna
bygga någonting vackert

det sägs att den där rädslan går över, och kanske är det så men just nu finns inte den kraften, att fortsätta pressa mig själv
att må dåligt och att vänta på att rädslan kanske försvinner,
att räkna dagarna till dess att jag får se mina älskade igen,
att vänta på att stenen mellan revbenen ska försvinna är ingenting jag har kraft till att kämpa för
inte nu

två dagar för mig, så långt borta
kändes som hundra och jag kunde inte stanna

människor får kalla det misslyckande eller vad de vill
men för mig var det en seger att jag ens försökte,
jag trodde inte att det skulle bli så svårt
att jag skulle känna så, att jag var så beroende av tryggheten
och av saker jag känner till var för mig okänt

att ge sig av till ett land där jag inte känner någon,
där allt är okänt är för mig, där jag befinner mig just nu i livet,
ingenting

innan jag ger mig av igen, måste jag finna tryggheten i mig själv,
jag måste hitta balansen och fortsätta balansera på den tunna tråden
som heter trygghet,
utan att falla