kom ihåg mig då.

att finnas men ändå sakta tyna bort
likt ett blyertsstreck som med tiden långsamt slätas ut och kvar blir endast ett utsmetat
- någonting
någonting - ingenting
att innerst inne veta att det man gör är fel och bara till nackdel för en själv
minus och minus blir inte alltid plus
att hela tiden intala sig själv att det inte existerar något problem, att allt är som det ska och alltid har varit
INGENTING ÄR SOM DET SKA
ALLT ÄR BARA KAOS OCH UPP&NED




negativ energi
ett inbördeskrig som i ensamhet endast kan sluta på ett sätt
att stå med ena foten över kanten och få för sig att det är bra och okej

skört och vasst
iskallt och skakigt

jag lånar från ett konto jag inte har men säger ändå till mig själv, gång på gång,
- det går plus ändå
samtidigt känner jag de vassa kanterna - ingenting är som det borde
ryggraden som pressas hårt mot stolsryggen och får det att kännas som om det går hål
på min hud
ingenting är som det borde

jag har blivit vän med fienden, en följeslagare, som finns med mig vart jag än går
det har utvecklats till en hatkärlek som är en av de få saker jag själv kan kontrollera
men inte borde tillåta mig själv att göra
så länge jag andas i ensamhet kommer hatet / kärleken leva kvar



jag vandrar på stigar jag känner alltför väl, i gamla redan upptrampade spår

jag krigar med mig själv, ett krig som jag knappt vet hur jag leddes in i, ännu mindre hur jag ska få ett slut på

hur gör man för att bryta upp?




jag äts upp utifrån och in
huvudet mot kudden,
ATTACK
allt går ständigt på repeat, var eviga dag spelas det upp likadant och jag vet inte hur jag ska vinna striderna
jag är trött på att förlora varenda gång