kom ihåg mig då.

det går så fasligt fort, allt detta tjat om tid men den rinner iväg och alltid ska klockan ticka på i en fart som borde klassas som fortkörning. det är knappt att jag hinner med.

i två månader har jag bott i staden jag längtat så till, i en månad har jag jobbat på ett café med tjejer jag tycker om, dock har det inte varit lätt. långt ifrån och jag har några gånger funderat på att ge upp men ändå fortsatt att kämpa och nu äntligen kan jag ärligt säga att jag trivs. jag trivs men saknaden av hemma finns kvar. jag har mina saker här, det är här jag bor och det är mitt hem men än kan jag inte säga att det känns som hemma. kanske infinner sig den känslan snart, kanske så tar det ännu mer tid.

jag åkte hem för några dagar, tillbaka till ön där jag kommer ifrån. jag har nog aldrig kramat min lillebror så hårt som i torsdagskväll, jag har nog aldrig någonsin börjat gråta för att jag fick se min katt igen. jag har saknat dem så och det är det jobbigaste med att ha flyttat ifrån något som man trott alltid ska finnas strax intill hela tiden. saknaden är värst och är ingenting man bara kan vifta bort, i vart fall inte jag.

nu är jag tillbaka i den stora staden. jag sitter i min soffa med en filt virad runt mig och lyssnar på eldkvarn, vinden viner utanför fönstret och jag hör hur löven dansar. på radion har jag hört att det ska bli oväder, storm och snökaos.
jag är glad över att vara tillbaka här, det dröjer inte länge innan jag hälsar på där hemma igen, men innan dess väntar jobb och en höst fylld av överraskningar. ingen vet vad framtiden har i sina händer, men tänk på att livet är till för att levas och försök att leva i nuet. hetsa inte upp dig över småsaker, försök att inte grubbla över saker som har hänt eller kan hända utan försök istället att tänka på det som sker nu.

tack och hej för ikväll