kom ihåg mig då.

I början av året visste jag varken ut eller in. Jag tog ett beslut att hoppa av skolan. Började träna med personlig tränare och jag trodde, det kändes så, som att alla mina problem skulle lösas. Riktigt så enkelt var det inte. Ångesten fortsatte besöka mig gång på gång. Men jag bestämde mig ändå för att det här året skulle bli början på någonting stort.

 

I mars började det vända. Inte i början av månaden, då var allt sig likt. Trodde aldrig någonting någonsin skulle bli bra, trodde aldrig jag skulle få känna mig hel igen. Mina vänner stöttade mig i allt, jag älskar dem så.

 

Den stora förändringen kom den 25 mars, en lördag. Jag och en god vän till mig skulle gå ut, drack vin till förbannelse och tog oss ut i den kalla natten. Till Medusa. Och det var där det hände. Några killar kom fram och frågade om vi hade tändare, nix sa vi och gick in och dansade igen. Jag höll på att slopa chansen gång på gång den kvällen, men som tur var så följde Han med stort H efter mig. Tillslut tog han mig med storm. Vid slutet av kvällen lovade han att höra av sig dagen därpå, inget jag förväntade mig skulle ske dock. Men jag hade fel.

Söndagen den 26 mars på eftermiddagen fick jag ett sms från den tatuerade skäggige mannen från lördagens äventyr. Vi bestämde oss för att ses veckan därpå. Och sedan den dagen vi sågs igen har vi hållt ihop. Jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är med honom. Jag har aldrig varit så kär, känt mig så älskad.

 

Månaderna har bara rusat iväg, efter 6 månader flyttade vi ihop. Vi har haft mysiga veckor med min släkt på Gotland och med hans i Värmland. Däremellan hann vi med en festival tillsammans. Vi har även hunnit med en galen resa till Tyskland. Och många fler resor planerar vi att ha i vårt liv, tillsammans.

 

Vill inte ens tänka på hur det här året hade varit om jag inte träffat honom. Jag har fått offra en del saker, inte för att jag har behövt mest för att det bara blivit så. Träningen var mitt liv förut, nu är Han mitt liv.

 

Nog har det varit en turbulent höst också. Jag har haft mina svackor, hjärnspökena har gjort sig påminda och tyvärr så tror jag att det är något både han och jag får lära oss leva med.

Under hösten har jag hunnit börja ett nytt jobb och även sluta på det. Framtiden är oviss, ingen av oss har något jobb just nu vilket gör att jag blir nervös och hispig. Lite svårare att leva med. Men jag hoppas och tror att det löser sig. Det gör det väl alltid?

 

Ett beslut är taget och någon gång i början av 2013 kommer vi flytta till en ny stad. Där det kommer finnas nya möjligheter. Jag kommer börja studera och han jobba. Det blir nog bra det här.

 

Jag tackar för ett ljuvligt år 2012 och välkomnar ett nytt ännu bättre 2013.