kom ihåg mig då.

Tiden går så fort, fruktansvärt fort och det är nästan läskigt. Dagarna bara försvinner bort, även om man gör något bra av dom så säger det bara pang och så är de över.
Och hösten har verkligen gjort sitt intåg, Oktober har redan börjat och mörkret sänker sig tidigare än förut och kylan tränger sig på mer än förut, löven gulnar och faller av, det blir svart och grått.
Det känns om om hösten börjat tidigare i år.
    Jag sitter på mitt rum, tänder ljus och luften blir instängd och varm men det tänker jag inte på. För mannen finns där och han sjunger:  kära vänner i ljus och i mörker, i växlande väster och öst är ni alltid mitt hopp och min helande tröst, min helande tröst.
Jag blir varm i själen och i hjärtat men börjar tänka på att jag borde ta mig mer tid till mina vänner, de två bästa. För det är verkligen så han säger, de är mitt hopp och min helande tröst. De finns alltid där för mig, jag borde finnas där för dom lika mycket.

Daugava är ytterligare ett mästerverk, och Lars har verkligen gjort det igen han fyller hela mig med värme och om 45 dagar står jag där och fylls ännu mer. Och då är han där på riktigt.