kom ihåg mig då.

Helgen har vart fin. Som förväntat, om inte bättre.
Denna gång blev det en resa till Linköping med Josse, såklart kom vi dit för Lars Winnerbäck men jag hade även andra avsikter. De var att träffa en fin man.
Fyra dagar. Varav minst två hela med honom, sekunder, minuter, timmar.

I söndags satte jag mig på tåget, påväg därifrån. Helt ovetande om framtiden, helt ovetande om allt.
Allt vi sa. Allt vi gjorde. Allt som hänt.
Vad betyder det, i dina ögon?

Nu hoppas jag på ett kort som inte lagts
Jag litar nästan till ett ord som inte sagts

(jag ger upp, jag orkar inte bli besviken)

En tystnad som är så total,
även fast musiken spelas högt.

Ensam, är jag ensam?
Nej.
Ensam i nuet.
Nu.

Men ändå, ikväll känner jag mig faktiskt ensammast,
ensammast i Sverige.

Och hey, jag har kommit in i en Kent period.
Fint är det och det får mig att längta till hösten, höstmys och allt vad det innebär. Faktiskt.
Mycket prat om hösten har det blivit på senaste tiden känner jag.
Därför kan jag helt enkelt fortsätta på det spåret. I höst ska jag komma igång med träning och ta tag i mig själv, jag ska bli en sund människa. (haha)
Så snälla, hjälp mig med detta. Pepp-pepp-pepp.
Och i höst ska jag ta tag i skolarbetena på en gång, få de gjort och inte skjuta upp dem hela tiden. Jag vet innerst inne att det bara blir jobbigare för mig själv då, jag menar; fortsätt simma.

Dagen till ära så tänkte jag göra ett litet boktips.
Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Det är en av mina absoluta favoritböcker, i ärlighetens namn så har jag läst den fem gånger. Tre på svenska och två på engelska.

En bok som säger att man ska ta tid att göra det man vill i livet,
och att man ska uppskatta allt man gör och har.
   Det är en självbiografisk bok som handlar om flera möten mellan författaren, Mitch, och om hans gamle lärare från college vid namn Morrie Schwartz. 
När Mitch's tar sin examen lovar han sin lärare att han ska komma och besöka honom, eftersom de blivit så goda vänner under hans studietid, men det dröjer 16 år tills de möts igen. Det efter att Mitch sett en intervju med Morrie på tv som handlar om dennes insjuknande i ALS. En sjukdom som betyder en långsam och inte minst plågsam död.
Mötena mellan den gamle läraren och studenten blir en sista kurs, en kurs om livet. Och samtalen mellan dessa två mynnar tillsist ut till en bok. Tisdagarna med Morrie.

Det enda jag kan säga är; läs den.

Sommarlovet börjar lida mot sitt slut, tre dagar kvar.
Jag vet inte vad jag ska säga om det riktigt, jag är inte redo att ta tag i tusentals arbeten, men jag är redo att träffa alla fina människor jag inte sett på hela lovet.
Det blir nog en bra höst, jag har ju trots allt ingen mer matte, och ingen spanska.
Det enda jag känner kan bli jobbigare än jobbigast nu är kemin och engelskan. Men nog ska jag ta mig igenom det, oh ja.

Om en stund ska jag bege mig mot staden som omges av en ringmur, där ska jag träffa mina hjärtan som jag inte hunnit få någon tid med i sommar. Vi har lite att ta igen, bättre att göra det innan skolan drar igång. Man vet ju aldrig, det kanske har hänt något drastiskt i deras liv under lovet.

jag är hög nu
sen den dagen när
du kom
jag är hög nu
och kan inte somna om

Jag undrar om du tänker på mig så som jag tänker på dig.
Om du längtar lika mycket som jag.
Om du vill lika mycket som jag.

Jag har många frågor snurrandes i huvudet (dock tänker jag inte besvära er med dem), men jag har inga svar, jag hoppas kunna få svar på dom snart.
Hej sju dagar kvar till det jag hoppas kommer förgylla min höst, lite oavsett vad som händer. 

Jag gjorde en resa.
En resa med min kusin. Jag begav mig till storstaden och spenderade lite pengar (för mycket) sedan mötte jag upp den bästa av dem alla. Vi satte oss på ett tåg mot Örebro där vi dagen därpå skulle möta mannen vi kommit dit för, Lars Winnerbäck. Och jag hoppas att ni inte förväntar er annat än att jag tänker säga att det var lika fantastiskt som vanligt. Vi var lite gladare och lite fullare men Örebro bjöd på en sjuhelvetes show. Tack.
Sedan tog vi oss tillbaka till huvudstaden, där bröt regnet ut men jag mötte en solskensglad flicka vid namn Agnes och vi begav oss vidare ut mot Zinkensdamm för ytterligare en sjuhelvetes show, där var vi lite blötare och lite ledsnare men bra var det.
Tack för en topp helg.

Jag vill göra så mycket,
jag vill ge så mycket men mest av allt vill jag nog ha dig här
just nu.
Så ta din packning över gränsen och kom hit.

Alla dessa dagar. Alla dessa timmar.
Fulla av förväntan.
Mycket prat, om allt och ingenting.
Du är fin.

Och som du sa; hoping for a stockholm syndrome

För långt kvar.
Tre veckor.
Mer exakt 18 dagar.
Innan dess kommer det hinna hända mycket, två Winnerbäck konserter, en resa till Örebro, en till Stockholm, skolan kommer börja. Men sedan åker jag äntligen till det stället jag längtar till allra mest just nu, och till den jag längtar allra mest till. Det kommer bli fint, jag kan knappt bärga mig.
Det är för bra för att vara sant och jag blir alldeles varm, varm ända in i själen när jag tänker på det, när jag tänker på honom. Jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inget alls men vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära.

Inget är så fint som sommaren.
Sommaren innehåller allt som man behöver.
Eller den här sommaren har i alla fall gjort det.
Musik.
Vänskap.
Nya bekantskaper.
Kärlek.
Värme.
Bad.
Te.
Glass.

Åhå, jag vill inte att det ska ta slut.
Jag vill att det ska stanna här, tryck på paus ett litet tag.