kom ihåg mig då.

Den senaste veckan, eller egentligen den senaste månaden har det gått upp för mig mer och mer vilka som är mina riktiga vänner. Vilka som verkligen finns där när man behöver dom. Vilka som verkligen bryr sig och frågar hur det är, egentligen.
Jag är evigt tacksam för att jag har er, utan er hade jag inte klarat mig. Det är faktiskt så på riktigt.

Igår var det kalas och det blev en fin kväll, trots känsloladdande samtal, tårar och tankar. Vi pratade om vänskap och det fick mig att inse hur mycket vänner egentligen betyder. Hur mycket det betyder att känna sig omtyckt och bekräftad. Även fast man inte tror det själv, även fast man tror att man klarar sig själv, att ensam är stark. VILKET JÄVLA SKITSNACK. Det är inte så, i alla fall inte för mig. Jag är inte stark. På egen hand klarar jag mig inte. Jag behöver bekräftelse, bekräftelse på att någon finns där och ställer upp. 

Jag har fem nära vänner. Fem vänner som jag vet finns där, som jag vet ställer upp. Vissa har jag känt längre, sen jag gick på söndagsskolan vid fyra års ålder, andra har jag träffat nu på gymnasiet. Och det är ju så, vissa personer klickar man bara med. För att vara bra vänner krävs det inte att man är lika, det finns bara något där som känns så oerhört starkt och man känner att den här personen förstår dig.
En av dessa vänner har jag inte träffat sen i somras, vi ses i skolan och hinner prata korta stunder. Jag saknar henne men samtidigt vet jag att hon och jag fortfarande är bästa vänner. Hon är en av de första jag berättar saker för, hon förstår mig precis. När vi väl ses och umgås är allt som vanligt, ingenting är förändrat förutom att vi har otroligt mycket att prata om.

Och som Agnes, som är en av dessa fem, skrev; just nu behöver jag någon som torkar mina tårar och som säger att allt kommer ordna sig. Någon som säger åt mig precis vad jag ska göra när jag inte vet det själv.