(men mörkret faller bittert igen)
Det skulle vara vackert, stort och varmt, men det känns fult och kalt och kallt
Det är rätt konstigt hur somliga inte kan inse att de inte räknas som ens bästa vänner längre, tiden har gått, månad, år, ja tillochmed snart tre år och du verkar fortfarande inte ha insett hur saker och ting har ändrats.
Du svek mig för många gånger och jag är inte beredd att ta dig tillbaka, jag förstår inte hur du ens kan tänka den tanken. Du kommer aldrig få komma så nära mig igen, jag vill inte att du ska veta allt om mig. Jag skulle bara ge och ge men återigen aldrig få någonting tillbaka.
Du skulle strö salt i såren, mest i dina egna, dra upp gamla historier om ditt och datt som egentligen inte betyder något. Jag orkar inte lägga energi på att ens försöka få dig att förstå, för du verkar ändå aldrig inse vad du gör fel, så många gånger jag har talat om för dig att sluta snacka skit, jag har tappat räkning, att bete sig illa leder ingen vart.
Du gör dina försök ibland, frågar hur jag mår och om jag har haft en bra dag, men sen återgår det till samma gamla visa; "jag, jag, jag jag." Och det lär väl fortsätta så.
Egentligen bryr du dig inte ett smack om mig, för när det väl händer någonting så vet jag att du inte finns där.
jag har aldrig
riktigt förstått
hur du fungerar,
det lär förbli en gåta
