kom ihåg mig då.

Idag är en dag fylld av saknad.
Jag saknar sommar.
Jag saknar Värmland.
Jag saknar Josse.

(och mer,
saker jag egentligen inte kan sätta ord på,
saker jag inte vet vad det är,
men någonstans är det tomt)

Just nu sjunger en man i mina öron (viskandes) om att vi alla är löv på samma träd, en del i allt som sker och jag tänker; är det verkligen så? Jag vet inte, kanske, om vi vill och tar oss tid kanske vi kan påverka mer än vi tror. Jag vill men vågar inte, hur skulle jag kunna få det att ändras? Just det jag vill ska ändras tror jag inte är möjligt. 
Nyss bläddrade jag igenom bilder, vackra bilder. Alla minnen samlade och visst var det fint men det fick mig att inse att det fina är över, det här är inget felsteg, inte den här gången. Sanningen ligger där så tydlig framför oss. Fan, det här borde inte påverka mig så mycket, men jag tänker på er.