kom ihåg mig då.

Det är konstigt hur något kan kännas så bra och perfekt på en gång. Efter ett möte.
Naturligt och lättsamt.
Längtan.
Ge mig.
Ta mig till kärlek.

Alldeles för långt borta sitter en man som jag egentligen inte känner men som jag vill ha här hos mig. Så den här gången får jag tro på ödet och hoppas att det för någonting bra med sig. Vi får se vad framtiden har i sina händer.
Jag har en bra känsla och en jobbig känsla på samma gång, en bland-mix helt enkelt.

Klyschigt och fånigt blogginlägg men va fan!