Älskling, vi ska alla en gång dö

Jag blir varje gång lika förvånad över hur fort tiden springer iväg, det är redan mitten på mars och jag har tillbringat en hel vecka i Skåne med min mysiga klass. Och påsklovet börjar redan på fredag sedan, ja vad händer sen?
Frågan är om det är detta med tiden som får mig så förvirrad och snurrig av tankar, just nu är allting, verkligen allting förvirrat. Jag vet varken ut eller in faktiskt. Jag skulle vilja släppa sanningen lös, om jag så visste vad den var, jag söker efter svar, svar på någonting som inte ens jag vet frågan till. Och det är väl så att jag är den enda som kan ta reda på detta, det finns ingen hjälp att få. Vänner finns som stöd men den enda som verkligen kan ge svaret, rätt eller fel, är jag endast jag.

Samtidigt som alla dessa tankar härjar så är jag förbannat glad just nu, jag har som sagt haft en underbar vecka i Skåne, Milly är tillbaka från Thailand, Susanne och barnen kommer på onsdag.
   Och i lördags stod jag i en varm lokal i Kristianstad med Adam och väntade på Kent. Familjen värmde upp och gjorde oss glada. Efter att det tänts och släckts en gång så vandrade de in, Kent. Det blev finare än vad jag kunnat ana, det var varmt, svettigt och trångt men så mycket kärlek på en gång. Jag och Adam gick därifrån med leenden på läpparna och varsitt svart fint plektrum.
   Och i söndags träffade jag en långhårig blond tjej vid namn Josefin Koinberg och hon gör mig alltid lika lycklig, det är inget jag kan eller vill förneka.
   

lämna avtryck

dying to say this to you

namn
att minnas

du finns på

från mitt hjärta

Trackback
RSS 2.0