kom ihåg mig då.

Pulserande knivar. Hjärtat i halsgropen.
Det är nog så att jag aldrig någonsin kommer glömma. Även fast jag faktiskt vill, det finns inga tårar kvar men du finns kvar. Riktiga pulserande knivar skulle kännas bättre än det här. Jag vill inte bearbeta, jag vill bara trycka undan det och glömma på en gång. Det har gått alldeles för lång tid och jag har sagt det tusentals gånger både till mig själv och till andra men det är så jävla svårt att faktiskt få ut dig ur skallen. Vissa låtar, vissa dofter till och med vissa ord påminner så fruktansvärt mycket om dig. Du finns överallt samtidigt som du inte finns någonstans.
Jag nekar det för mig själv för jag vill inte säga det. Jag vill inte säga att mitt hjärta fortfarande tillhör dig, att mitt hjärta fortfarande är lika trasigt över just DIG. 

Tjugoen dagar har gått sedan jag hörde någonting ifrån dig, nittioen dagar har gått sedan du rörde vid mig. Jag minns fortfarande den morgonen så tydligt, sista gången din hand rörde vid min kind, sista gången mina läppar rörde dina.
Det var den tjugofjärde augusti och fortfarande varmt ute, solen sken och du följde mig till stationen för att säga hejdå. Det var första och sista gången jag gick från bockarpsvägen trettiotre. Vi sa hejdå på ett sätt som att; vi ses snart igen. Men frågan är om jag någonsin kommer se dig igen?

Jag lyssnar på Hjärter Dams sista sång och vill egentligen inte erkänna saker och ting för mig själv men jag tror att jag just precis har gjort det. Här finns du kvar så jävla mycket även fast jag förnekar det för mig själv.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Hösten skulle bli bra, den skulle bli fin och full av kärlek. Full av kärlek från dig. Ingenting blir som man tänkt sig. Aldrig någonsin. Verkligheten är alltid för verklig och jag hatar det.