kom ihåg mig då.

Släpp taget och gå vidare. Tänk på annat. Gör annat, låt dig inte tänka på honom. Och tänk definitivt inte på hur det skulle kunna vara.

Tro mig; JAG FÖRSÖKER. Men hela tiden finns han där. I varje litet hjärtslag, varje litet andetag. Jag är inte bra på sånt här och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte må såhär. En period var det okej och jag var klar. Klar med honom, han var nästan helt utesluten ur mina tankar. Just då kom han tillbaka, en gnista av hopp tändes hos mig. Den dog lika snabbt som den kom. Gnistan fick mig att brista igen. Om inte denna gång ännu mer.

Jag borde inte tänka så men han är den mannen som alltid funnits i mina drömmar. Det mörka håret, vackraste ögonen, lång och lagom muskulös, de mjukaste läpparna och så det där underbara lite stickiga skäggstubbet. Och för att inte tala om hans underbara sätt att uttrycka sig. Och att han håller om dig precis då du behöver det.

Ibland tänker jag att jag ska åka till hans gata och knacka på hans dörr bara för att få se och röra honom en enda gång till. Men det förblir nog bara en tanke, rädslan inför hur han ska hantera det är större än min vilja att göra det.

Alltid denna rädsla. Inför allt. Den har inte alltid funnits där men nu dyker den upp allt för ofta.