kom ihåg mig då.

ibland saknar man någon så att det gör ont.
ibland saknar man någon så att det känns som att man är påväg att gå sönder. saknaden bryter ned en långsamt inifrån och ut. just för att man vet att den här personen inte kommer återvända. att han kommer fortsätta livet som om inget hänt, att hans händer kommer röra någon annan, likaså hans läppar, att hans ord kommer uttalas kanske precis på samma sätt men nu till någon annan. och det gör ont att veta att han går vidare medan du står kvar och fortfarande hoppas på att det kan bli ni.

att vända sig om är inte så lätt. att leda in tankarna på nya banor är inte heller så lätt. nya tankar stämplar in men inga tankar stämplar ut. de gamla sitter kvar, fast som i ett järngrepp. som järnspöken dansar dem runt i huvudet.

men jag ska glömma, jag ska läka, jag ska pussla ihop mitt hjärta igen. och hela den tiden finns jag här för Dig, vi ska pussla ihop våra trasiga hjärtan tillsammans. kanske är det så att två trasiga hjärtan lättare blir hela tillsammans?
det kommer ta tid och det får ta den tid det behöver även fast jag mest av allt vill trycka undan det och glömma allt på en gång.