kom ihåg mig då.

långsamt springer livet förbi utan motstånd
nej, fort, fortare och fortare
tiden går så vansinnigt fort och jag vet inte vart jag är längre
stora vita snöflingor faller från himlen och ett vitt täcke har lagts på marken
den tjugotredje november och det är vitt

det blir sista vintern i det här huset, aldrig igen.
igår var det visning, okända människor gick igenom vårt hus och tänkte på hur deras liv skulle se ut här, hur deras barn skulle springa och leka i de stora rummen.
det känns okej men inte bra. jag trodde nog aldrig, ville aldrig tro att jag skulle flytta härifrån med min familj men nu är det verklighet. visst har jag drömt om att flytta, men det har liksom aldrig funnits på tal. saker och ting ändras och nu står vi där.

förra året, två dagar tidigare var min kusin hemkommen från london för en enda sak,
konsert med lars winnerbäck.
vi satt i regnet och värmde varandra, jag minns alltid de dagarna som bäst.
med henne och med lars, för det är då jag är slungad upp på bålet.