kom ihåg mig då.

Jag lyssnar just nu på under månen med lars winnerbäck vilket får mig att tänka tillbaka till hösten 06, eller var det 05?

Mitt hjärta hade precis blivit krossat av en pojke som jag tyckte var den finaste jag någonsin mött, det var min första kärlek. Den första stora kärleken.
Jag grät floder över honom i säkert ett år. Aldrig någonsin har jag gråtit så över en pojke, och jag tillåter mig inte till det igen.
I samma veva hade jag ett stort gräl med min bästa vän och vi pratade inte med varandra under en lång tid, den tiden jag behövde henne som mest.

Det är länge sen nu men när jag lyssnar på just den låten så minns jag allt så väl. Skivan dans med svåra steg spelades i flera månader om och om igen i min CD-spelare och under månen stod ofta på repeat. På något sätt förklarar den vad jag kände då. Och någon gång vet jag att vi lyssnade på den tillsammans och en kväll stod vi faktiskt där på min balkong. Under månen.

Det var lugnt och tyst, men knappast underbart.
Nu var vi två, men ensamheten smög sig på.
Och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och det såg Du, men du bad mig inte gå -men förstå.