kom ihåg mig då.

Egentligen har jag ingenting att skriva, det blir samma sak om och om igen. Precis som med allt annat, allt fortsätter i samma takt, allting ser likadant ut. Ta mig någonstans, ge mig något som känns.

Jag klarar inte av att se dig. Inte ens på bild. Det gör ont och jag blir arg på mig själv, på dig. Du. Du lovade så mycket, sa så mycket. Jag minns alla ord du sa.
Allt är glömt, men inte förlåtet.
Jag ville, jag vill, ha så mycket mer tid med dig. Men nej ge mig inte det, det blir bara värre. Så ta dina (mina) minnen och försvinn ur mitt liv älskade, älskade du.