kom ihåg mig då.

Jag har ett nytt hatämne, eller två förresten. De är filosofi och kemi.
Skolan har börjat på allvar och lärarna, en efter en, slänger på oss massa arbeten.
Jag är dränkt i massa filosofiska termer, kemiska räknesätt, engelska texter och uppsatser.
Mottot fortsätt simma biter inte så bra längre. Jag orkar inte.
Redan efter tre veckor känner jag mig helt slut.

Jag vet inte, det kanske inte bara har att göra med skolan heller.
Det är mycket som händer på en gång.
Hemma.
Skolan.
I huvudet.
Och där borta.
Allting flyter ihop. Ett psykadeliskt mönster. Typ LSD. Fast ändå inte liksom.

Jag har ont i hjärtat.
Ont i hjärtat av saknad och av att inte veta.
Eller jag vet egentligen, men bara tanken på att Du
befinner dig på ett så stort milavstånd får mig att tveka.
Tveka på vad? Nej jag vet inte.
Men jag är osäker, magkänslan säger mig att jag borde
låta dig gå
men jag kan inte.
Du är för fin för det.
Alldeles för fin.