kom ihåg mig då.

Att vara ensam hemma är nog bland det bästa jag vet.
Bara vara med mig själv.
Jag kan göra vad jag vill utan att någon bryr sig.
Jag kan sjunga hur högt jag vill utan att någon ska reta sig på det.
Jag kan stöka till hur mycket som helst utan att någon ska tjata på mig
hur allt ska va.
Men samtidigt är det så skönt när någon kommer hem och berättar precis hur
allt ska va, hur jag ska va.

Arton år fyllda och jag behöver fortfarande den där någon, den där någon som
talar om för mig hur jag ska bete mig. Vad jag ska göra i svåra situationer.
Hur jag ska göra för att klara av skolan. Vad jag ska göra för att inte stressa upp
mig och trycka ner mig själv.
Den där någon kallas Mamma och jag kommer nog aldrig någonsin klara mig
utan henne. Jag behöver henne.