men jag måste ha varit galen, vad var det som verkade så stort?
jag ser dagarna komma sen springer dom förbi
som jag sa; tiden går, springer iväg fortare än någonsin
jag har räknat och det är nu bara trettiofem dagar kvar till studenten
det är så mycket som man borde klarat av vid det här laget och bestämt
men jag är helt ovetande om framtiden
det enda jag vet är att jag inte vill bli kvar här
om trettiofem dagar står vi alltså där, glada och runda om fötterna ska vi dansa ut från skolan. förhoppningsvis till shout out louds - normandie och jag kommer gråta som aldrig förr. men nog kommer det bli en dag att minnas, jag kan tänka mig hur lyckoruset kommer att kännas och jag längtar.
det enda som gör ont är att lämna klassen, det är en salig blandning av människor men av underbara sådana och tillsammans är vi absolut bäst, det finns ingen som kan slå oss.
