kom ihåg mig då.

en vecka av det nya året har gått.
jag försöker återgå till gamla mönster och vanor men det är inte lätt. jag drar mig uppåt.
hoppas jag. jag tvivlar på mig själv och på andra.
allt känns lite lättare, tror jag. det är ju trots allt ett nytt år, det måste ju ha något som inte betyder ensamhet med sig?

du cirkulerar. överallt. du finns överallt, fortfarande. tid är vad som krävs, tid, tid, tid. jag har inte mer tid att ge. jag vill inte ge mer av min tid till dig. men ändå. ändå är jag inte redo att släppa dig. jag hoppas att du läser brevet snart, för om du gör det och om jag lärt känna dig rätt så kommer du att svara på ett eller annat sätt. jag behöver veta, innan jag kan låta dig gå, innan jag kan släppa dig helt, hur mycket av mig finns kvar hos dig? 
här finns du kvar.

jag kommer ta mig upp så småningom, även utan ett svar. som sagt, tid är allt som krävs. om du kände någonting, om det du sa var sant borde du svara, ge mig ETT ENDA TECKEN på om jag borde släppa dig helt. jag kan inte göra det än, jag hoppas för mycket. magkänslan säger till mig att vänta, bara lite till.