kom ihåg mig då.

26 december, snön yr utanför fönsret och jag hör hur vinden viner genom fönsterrutan. Jag kan nästan känna hur kylan tränger sig in, igenom väggarna, allt fryser till is. Telefonen ringer, jag orkar inte svara, tänker att det nog inte är något viktigt. Jag hör hur pappa sedan kommer ut pratandes i telefon och han säger något med död. Jag förstår direkt.
Varför ska allt drabba vissa, varför är det så? Olyckliga saker händer, det vet vi. Men varför ska vissa råka ut för flera av sakerna under kort tid?

Jag flyttade till den stora staden, Stockholm, blev väl omhändertagen av min älskade farbror och hans fru. De blev min familj, jag har varit hos dem varje dag och de har tagit hand om mig och jag om dem.
Hans fru som redan innan varit sjuk, ramlade dagen innan julafton och bröt höften och axeln, hon fick fira julafton på sjukhus och vänta in en operation. Allt gick bra, vi pratade med henne igår och hon mådde bra.

Men imorse ringde telefonen. En propp i lungan och hennes liv gick inte att rädda. Allt gick snabbt, efter en julhelg på sjukhus med operation och en jävla massa smärta så gick det trots allt inte bra.
En del tas ifrån oss alldeles för tidigt, hon var en människa som råkade ut för alldels för mycket elände på bara några få år.

Jag sitter i soffan på min ö, i mitt vardagsrum och lyssnar på min nya favoritlåt ”ain’t gonna lose you” och tänker på hur snabbt allt kan förändras, från bra till dåligt, eller tvärtom. Och på hur fort någon kan bli bestulen på livet. Och sedan tänker jag på mina kusiner som förlorat sin mamma, det gör ont att tänka på, och mina tankar går även till min farbror. Min bästa vän har förlorat sin livskamrat, jag kan inte ens föreställa mig hur det känns.

En textrad som jag redan innan fastnat vid blir ännu mer tydlig, och med de orden avslutar jag:

Man kan bara älska och förlora stort, det finns alltid saker man inte skulle ha gjort. Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt. Man kan bara förlora och hålla huvudet högt.