jag klipper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv och lägger dem i en liten blå ask
hur kommer det sig att en människa man egentligen aldrig har träffat kan etsa sig fast så oerhört hos en? varje gång man ser personen sätts tankarna i spinn och man vill inget hellre än att denna ska ge dig en chans, en enda chans att visa vem du är.
ett år och två månader
så lång tid har det gått sedan jag vågade ta steget
och jag har ännu inte fått visa vem jag är, trots mina små försök.
jag har ingen aning om vad som krävs och kanske
är det ingen idé över huvudtaget men det är irriterande att jag varje gång jag ser honom
får fjärilar i magen
och återigen är han fast på min näthinna.
vad ska jag göra för att få en chans?
finns det ens en chans?
1) jag kan inte förstå hur det kan ha gått en vecka sen ni kom hit. jag saknar dig. och er. och lugnet som uppstår när vi ses. och idag när jag städade lyssnade jag på lars winnerbäck, tänker på dig bara jag hör människans namn. 2) det här med chanser. jag tror jag fick chansen men nu är det nog försent. när vet man om man har chansen? hur visar man vem man verkligen är? hur länge har man chansen? och hur visar man vem man är på så pass kort tid som dom är villiga att ge en chansen? jävla män. stryk skulle dom ha allihopa.
felicia, vi borde börja brevväxla. vi går ju om varandra hela tiden överallt känns det som. puss fina
Det finns alltid en chans!!!
Oj, nu ser jag att märta har skrivit min kommentar redan, men som sagt. Det finns alltid en chans vännen! Tar man inga risker, kan man aldrig vinna.
Saknar dig ska du veta! <3
