kom ihåg mig då.

Jag vet inte om det beror på att jag inte träffat rätt än, eller inte träffat någon alls sen 2008. Men så fort Han, Han med stort H skriver så blir jag alldeles snurrig och får den där enorma längtan. Den där längtan som inte riktigt går att sätta ord på.

Jag var bara arton år den sommaren vi träffades. Det var den mest fantastiska sommaren i mitt liv, sen raserade allt. Jag och världen runt omkring.

Jag visste ingenting om vad kärlek var. Jag kanske fortfarande inte har en aning om vad det innebär. Men efter tre år. Tre jävla år, så är det fortfarande Han som finns i mitt huvud. Jag fäller fortfarande tårar över Honom. Ibland kan bara tanken av Honom få mig att börja grina.

Jag vet inte hur man gör längre, för att träffa någon. Jag har ingen aning och ibland känns det som att hoppet har släckts och att jag kommer bli för evigt ensam.

//

Gång på gång försöker jag bygga upp murarna som en gång raserades men det går inte. Det är alltid en bit som fattas och så raserar det igen, om och om igen.
Jag är inte tillbaka på ruta ett, långt därifrån, men samma fixering och samma tankar finns kvar. Även fast jag vet hur fel det är så cirkulerar tankarna runt i mitt huvud. En del dagar är det det enda jag vill och tänker på: HÅRT MOT
HÅRT. BEN MOT BEN.

Att inte kunna släppa det är sjukt. Att ständigt ha det i tankarna och inte känna sig tillräcklig. Att inte känna sig fin, hur man än bär sig åt. Hur långt och hur lågt jag än sjunker så kommer jag alltid se det där som ingen annan ser.