kom ihåg mig då.

Rädslan för att inte vara omtyckt. Rädslan för att vara bortglömd.

Det är två känslor som gör sig påtagliga just nu.

En del dagar tror jag att alla tycker jag är konstig, att alla tittar konstigt på mig av olika anledningar (eller jag tror oftast att människor kollar på mig för att jag har någonting i ansiktet eller att jag satt på mig tröjan ut och in, osv.) Ibland tror jag att mina vänner är med mig bara för att vara snälla. Det händer att jag känner mig bara bortkommen och bortglömd.

Jag är en person som behöver bekräftelse och det inte bara i ord.