jag vet vem jag är när jag är hos dig
Livet är ett underligt påhitt. Det kan vara så svårt, det kan vara så lätt. Så många val och så många kval. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.
För tre år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli kär igen. Och jag trodde för allt i världen inte att jag skulle ha en pojkvän. Nu sitter jag i hans lägenhet och skriver.
//
Juli, sommar 2012 och det känns redan som att värmen och solen är förbi. Jag hinner ingenting längre, ogillar att bli vuxen. Alla krav och alla måsten. Varför längtade man så mycket efter detta då man var liten?
//
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var. Att läsa gamla inlägg här på bloggen och tänka: är det verkligen jag som skrivit detta? Allt var så mörkt, så svart. Jag vet knappt hur jag tog mig ur allt, eller hur jag egentligen hamnade där. Gör en tolkning, häll mig full med svar. Jag har gått på stigar jag varit på förut, varit på väg att falla igen men nu har jag någon som hjälper mig upp. Som stöttar mig och ser på mig med andra ögon. Hade jag inte träffat Honom hade jag fallit igen, jag hade förstört mig själv ännu mer. Kanske finns det någon mening med allt ändå.
