kom ihåg mig då.

Att känna tårarna bränna innanför ögonlocken men inte veta riktigt varför. Känslan av att placeras i andra hand och inte riktigt veta hur man ska reagera, att känna sig otillräcklig även fast man vet att det man gör räcker gott och väl och att ingen i hela världen kan komma och förstöra för oss.

Ingen är perfekt. Varken du eller jag.

Jag krigar med mig själv, det är bättre nu och jag ligger några steg före hjärnspökena men de finns där, hela tiden. Gör sig påminda, försöker pika och ta sig genom min mur. De ska inte lyckas. Allt är lättare på sätt och vis, men ingenting är hundra procent. Det kommer aldrig bli hundra procent, hur lycklig jag än blir. Det är bara för mig att fortsätta kriga, stänga ute det. Det som gör mig ont. Det som vill mig illa.

Jag är gladare och lyckligare nu än jag någonsin varit, egentligen kunde ingenting ha varit bättre. Ingenting kan vara bättre än oss, det är vi mot världen och så ska det förbli.