men jag måste ha varit galen, vad var det som verkade så stort?
jag ser dagarna komma sen springer dom förbi
som jag sa; tiden går, springer iväg fortare än någonsin
jag har räknat och det är nu bara trettiofem dagar kvar till studenten
det är så mycket som man borde klarat av vid det här laget och bestämt
men jag är helt ovetande om framtiden
det enda jag vet är att jag inte vill bli kvar här
om trettiofem dagar står vi alltså där, glada och runda om fötterna ska vi dansa ut från skolan. förhoppningsvis till shout out louds - normandie och jag kommer gråta som aldrig förr. men nog kommer det bli en dag att minnas, jag kan tänka mig hur lyckoruset kommer att kännas och jag längtar.
det enda som gör ont är att lämna klassen, det är en salig blandning av människor men av underbara sådana och tillsammans är vi absolut bäst, det finns ingen som kan slå oss.
young love, burning a hole in my heart
jag tillbringar för lite tid i skolan, tar inte tag i saker som jag borde
jag har ingen vilja att göra det, göra saker som jag måste
istället låter jag dagarna gå, i en rasande fart springer de iväg
jag låter solens strålar värma mig
tankarna får springa fritt, jag låter dem skingras
försöker smida planer
planer om hur jag ska få mitt liv att fungera efter det här
hur jag ska hålla kvar mina vackra själar, jag hoppas att ni stannar hos mig
trots att jag vill fly ön så fort jag kan och har råd
jag skickar några tankar till england, just för att de hör hemma där
jag försöker få dem att stanna och inte komma tillbaka
och mitt hjärta är lättare, hittills har stoke-on-trent varit ett bra ställe att skicka
grubblerier till
jag tror också att de beror på solen, värmen och mina terapi-promenader
men trots fina själar, värme och sol så vill jag härifrån
det är något som fattas mig, jag behöver börja om
bygga någonting nytt, någonting större
ikväll får jag i alla fall sällskap av en av de finaste jag vet
få saker är lika bra som henne
mother, am I good looking?
mycket bilder har det blivit på senaste tiden men det är för att jag inte orkar skriva. jag har ingenting att skriva heller egentligen, det blir bara samma om och om igen.
(men idag och de senaste dagarna har det känts lite lättare
och jag tillåter inte att det dras ner igen)
i torsdags var det fest, sista trea-festen, ett äkta bevis på att det närmar sig nu. snart är det bara trettio dagar kvar tills de vita mössorna kastas och framtiden ligger i våra händer.
born under a bad sign
Och jag är oerhört glad över att han kommer till peace&love i sommar. Sedan han släppte sitt första album To die alone har jag väntat på att se honom och nu är det dags.
står i korsningen under ljuset, kan höra stegen nu
jag tycker om att det äntligen är sol och värme i luften.
säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och vara det man vill vara
synkronisera är en sak men att slippa bli påmind och tänka
är en annan
det var inte så lätt som jag trodde
och jag kämpar inte längre emot
det finns dagar då
jag har ont i hjärtat och fel på hjärnan
men sen finns det även dagar då jag
har ett mindre sårbart hjärta och en mer fungerande hjärna
det är så långt borta och avlägset
jag tror knappt på det längre
var det verklighet?
jag försöker inbilla mig att det är illusioner, drömmar jag drömt
men så ibland hittar jag saker som bevisar att det är verklighet
att det en gång hände, att det existerade
en gång fanns det något
it ain't gonna work
två dagar kvar
