kom ihåg mig då.

Jag vet inte om det beror på att jag inte träffat rätt än, eller inte träffat någon alls sen 2008. Men så fort Han, Han med stort H skriver så blir jag alldeles snurrig och får den där enorma längtan. Den där längtan som inte riktigt går att sätta ord på.

Jag var bara arton år den sommaren vi träffades. Det var den mest fantastiska sommaren i mitt liv, sen raserade allt. Jag och världen runt omkring.

Jag visste ingenting om vad kärlek var. Jag kanske fortfarande inte har en aning om vad det innebär. Men efter tre år. Tre jävla år, så är det fortfarande Han som finns i mitt huvud. Jag fäller fortfarande tårar över Honom. Ibland kan bara tanken av Honom få mig att börja grina.

Jag vet inte hur man gör längre, för att träffa någon. Jag har ingen aning och ibland känns det som att hoppet har släckts och att jag kommer bli för evigt ensam.

//

Gång på gång försöker jag bygga upp murarna som en gång raserades men det går inte. Det är alltid en bit som fattas och så raserar det igen, om och om igen.
Jag är inte tillbaka på ruta ett, långt därifrån, men samma fixering och samma tankar finns kvar. Även fast jag vet hur fel det är så cirkulerar tankarna runt i mitt huvud. En del dagar är det det enda jag vill och tänker på: HÅRT MOT
HÅRT. BEN MOT BEN.

Att inte kunna släppa det är sjukt. Att ständigt ha det i tankarna och inte känna sig tillräcklig. Att inte känna sig fin, hur man än bär sig åt. Hur långt och hur lågt jag än sjunker så kommer jag alltid se det där som ingen annan ser.

Mitt namn betyder lycka. Jag har ordet ingraverat i min hud, det kommer sitta där för alltid. Oavsett hur eller vad jag känner så står jag för det.

Det finns så mycket i livet som alla bör uppskatta mer, känna lycka över. Litet som stort, det spelar ingen roll. Tänk efter vad just du känner idag, vad har gjort dig lycklig just denna dag?

Den där känslan, det som säger en att: det här är rätt. Det som känns extra mycket i hjärtat. Extra bra. Jag har inte hittat den och vet inte om jag ska fortsätta.

stressen / pressen

Farten och vinden, och jag hittar inte hem.

Hur ska jag veta om jag valt rätt? Allt är kaos och upp och ner. En stor klump i magen som säger nej medan huvudet säger gå gå gå.

Jag saknar tiden som var, på både gott och ont.
Ångrar saker jag gjort och inte gjort. Jag längtar efter framtiden och är spänd på vad som väntar men vill leva nu, inte då och inte sen.
Vad har jag nu? Är jag där jag vill? Vad är det jag saknar?

Har så många frågor men inga svar.

Jag minns vad jag minns, jag har glömt vad jag glömt. Det behöver inte ens ha hänt, det kan ha varit länge sen. Men jag kan också ha drömt, det är en känsla som jag alltid känt.

i've waited a hundred years for you, but i'll wait a million more to be with you -

Att försöka hinna med att leva samtidigt som allt annat är inte lätt. Jag försöker hitta en balans mellan det som varit och det som är. Ingenting är som det brukade vara, inte jag och inte ni.

Jag försöker intala mig att allt löser sig och att jag en dag kommer bli glad och lycklig med den jag är.
Att känna att man är otillräcklig och gång på gång göra sig själv besviken är något jag lärt mig att leva med, jag blir aldrig nöjd.

Att vara proffs på att trycka ner sig själv och hela tiden sträva efter det omöjliga är något jag kan men en dag hoppas på att bli fri från.

På vardagarna pluggar och tränar jag, försöker hitta balansen, försöker att inte falla igen.

På helgerna dricker jag vin med fina vänner och tränger bort det viktiga, försöker andas och inte tänka på att hjärtat vill någon annanstans. Vart vet jag inte men jag är en rastlöst själ som aldrig kan bli nöjd och riktigt glädja mig åt det som finns här och nu.

Hur ska man leva livet utan att kasta bort det?