kom ihåg mig då.

Häromdagen skrev jag att jag ska börja l-e-v-a detta år. Det kan låta som en simpel, fånig grej men jag har mycket att lära. Främst om mig själv. Jag måste ta små steg, ett i taget, för att inte falla ner ännu längre och hårdare.

Denna vecka har varit en av de sämsta på länge, för många tankar, för lite tid. Ensamhet och grubbleri.

Känner smärta på ett sätt som inte går att sätta ord på.

Jag vill bara få ett slut på det här, få känna mig hel. Rentav få känna mig som en människa, levande och fri.

Svaret på frågan "hur mår du?" kommer alltid snabbt och blir till ett bestämt "bra!"

När man egentligen vill säga:

Jag vet inte. Har du någonsin känt att du har ett stort hål inom dig? Som inte verkar gå att fylla, hur mycket du än försöker. Med vad du än försöker.

//

Jag har ont. Ont i hjärtat, själen, kroppen.

Det gör ont att känna. Ont att inte veta vad man känner. Hur man känner.

//

Det börjar bli olidligt att varje kväll, när man ligger i sängen, känna att det kunde ha varit en bättre dag. Jag kunde ha varit bättre idag.

Börjar tro att livet bara leker med mig. Livet är ett jävla påhitt som jag känner mig väldigt vilsen i.

Tomheten skriker inom mig. Hjärtat, kroppen vill ha mer.

"Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. De som inte lyckas är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna älska dig själv"

Jag är livrädd för att kasta mig ut, våga saker, jag vill inte göra fel eller göra någon besviken. Men gång på gång gör jag det mot mig själv för att jag någonstans tror att det ska få andra att tycka om mig mer.

Jag känner mig inte hel.

Det lilla hjärta som slår i min kropp, pumpar ut blodet med all kraft det förmår. Gör allt i sin makt för att jag ska leva och fortsätta med det.
Medan jag misshandlar min kropp både psykiskt och fysiskt. Vem gör sådant mot sig själv?

Hjärnspökena tog sig in för snart fyra år sedan och jag föll ner så lågt, hamnade nästan längst ner men började klättra uppåt igen. Tog mig tillbaka till livet och byggde upp höga murar så att min hjärna skulle kunna få vara i fred. Jag lyckades. Nästan. För i muren finns det hål, en del stora och en del små. Och jag vet inte hur jag ska göra för att komma undan. Hur jag ska fylla hålen. Jag vill fly, jag vill komma undan och slippa tänka.

Jag vill sluta känna mig otillräcklig. Jag vill bara känna mig omtyckt och nöjd.

Att ta ett beslut.
För mig är det fruktansvärt svårt. Jag har alltid svårt att bestämma hur eller vad jag ska göra. Men efter en tid med magont och tårar var jag tvungen att fatta ett beslut. Jag bestämde mig för att avsluta det jag påbörjat, eller ta ett "studieuppehåll" som det så fint heter. Osäkerheten över valet av linje tog över.

Det känns som att jag nu tar steg tillbaka. Återgår till gamla vanor, på både gott och ont.
Men att bestämma mig för detta var en bra början på 2012. Nu ska jag se till att resten av året bara blir bättre, för jag vill inte må som för tre år sedan. Då allt kretsade kring det enda jag kunde och fick ha kontroll över.

2012 blir året då jag tar kontrollen på mitt liv. Det här året ska jag leva.