kom ihåg mig då.

ett år fyllt av underbara stunder, sorgliga stunder, trasiga hjärtan,
skratt och tårar börjar ta slut
tjugohundraåtta är snart över, fyra dagar kvar och det ska bli skönt att påbörja ett nytt

året tog fart med en lycklig kärleks historia och jag var glad
tiden gick och tiderna förändrades, vi förändrades och insåg båda två
att det var slutet för oss

årets första halva minns jag egentligen inte så mycket av
jag längtade nog mest efter att josse skulle komma hem från london
och sedan längtade jag efter att sommaren skulle börja,
det var mycket planerande inför den, som det alltid är
jag såg också kent för första gången och det var en av de bästa konserter jag
någonsin varit på

jag minns alla konserter, resor och festivaler
första resan&festivalen gick av stapeln i juni och då till borlänge
mot fred&kärlek
det var en fantastisk start på sommaren och vi kunde inte ha haft det bättre
det var också här någonstans jag på allvar upptäckte markus krunegård
jag är en vampyr är sommar tjugohundraåtta för mig
sedan kom juli och jag fyllde arton år 
lars winnerbäck turnén började och jag började leva lite mer än tidigare
det var dans in på små timmarna under några veckor
och sedan dök du upp och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle falla så för dig

när jag tänker tillbaka på allt som hänt, på bra och dåliga saker,
så är det du som dyker upp
du är den jag minns starkast
du är den som har vart det bästa och det allra värsta
aldrig någonsin har någon man fått mig att må så bra
och aldrig någonsin har någon man fått mig att må så dåligt

juli&augusti var en dans på rosor, livet kändes enkelt och just då kunde jag klara allt

jag och min kusin åkte land och rike runt för att se lars spela och det var nästan lika fint varje gång
ingen är så fin som han, honom kan jag älska på avstånd utan att bli sårad
den finaste resan vi gjorde var till linköping, stångåstan, söndermarken,
stan har kallats för mycket
jag kommer alltid förknippa den med dig och för mig är det söndermarken och
jag ska flytta dit en dag
trots att hjärter dams sista sång alltid kommer spelas

i september började allt rasa, först utan att jag ville inse det, det var mot slutet av månaden som jag verkligen förstod att det aldrig skulle finnas ett Vi
jag föll flera meter
det var också nu jag fick veta att vi skulle flytta
jag föll lite till

hösten skulle bli bra, det hade vi bestämt
men ingenting blir ju som man har tänkt sig, det är något jag har lärt mig i år
aldrig någonsin blir det som man har tänkt sig

oktober tog fart och jag tog nya tag, med lite mer färg på kroppen och lite mer solblekt hår efter en resa utomlands

jag försökte bygga upp någonting, men man klarar inte av att bygga upp någonting själv ENSAM ÄR INTE STARK
och det var nu någon gång, när klockorna vridits tillbaka och mörkret spred sig lite tidigare, som jag insåg att äkta vänskap är något att ta vara på

Igår var det julafton och det är alltid lika mysigt och man äter alltid lika mycket mat och godis. Kalle Anka och hans vänner visas på tv, familjen är samlad och julklappar delas ut.

Det är något speciellt med julen trots allt. I vår familj brukar vi till exempel nästan aldrig vara samlade på samma sätt som på julen, man får tid att umgås helt enkelt. Det är något jag saknat, vi är aldrig hemma samtidigt. Vi går väldigt ofta om varandra, hinner säga hej ibland men aldrig mer. Därför tycker jag julafton var något alldeles extra i år, kanske också för att det är den allra sista julen i huset.

Jag fick otroligt mycket fint i julklapp, väldigt mycket av det jag önskat mig och lite där till. Jag kommer bland annat tillbringa större delen av lovet med grey's och kent. Det kommer jag sedan varva med att svettas på träningscentret eller ute i naturen med mina underbart fina gång-stavar. Sedan måste man ju äta något ibland, så då kan jag baka något gott med recept från två systrars söta. Och hela tiden räknas mina steg automatiskt med hjälp av stegräknaren.

Jag har precis stängt ytterdörren, stängt ute blåsten och kylan.
Jag gick en promenad för att posta ett brev, fyllt med tankar och ord.
Ett brev skrivet ikväll, samtidigt som musik som påminner mig om dig spelades.
Jag hatar att säga det, men gång på gång kommer du tillbaka. Det är fortfarande du. Inte på samma sätt, inte lika mycket. Men det är fortfarande du.
Brevet jag skrev är till dig och jag hoppas att du någon gång kommer att läsa det. Jag hoppas att det inte kommer att ligga och vänta alltför länge på bockarpsvägen trettiotre.

Bakdag så det står härliga till. Jag steg upp tidigt, åt en liten frukost och satte sedan igång julmusiken och började baka. Hela sju sorters kakor blev det plus tre sorters julgodis. Och allt detta på sex timmar. Det var kul och nu har julkänslan checkat in på allvar.

Imorgon nalkas det jullov och det ska bli så otroligt skönt, att kunna sova länge och göra lite vad man vill. Det hela ska invigas med en klassfest vilket kommer bli kanon kul.

Mina värmlands indianer har även kommit till ön, det är underbart att ha dom här men herregud vilken fart det är på dom. Varenda minut ska det hända något. Och min bror är ju inte bättre han, jag är chockad över hur han klarar sig själv däruppe för när han är här sker det inte mycket som ger vuxenpoäng.

Nu är det matlagningsdags. Hej hopp!

Bröderna Lejonhjärta kan vara en av de bästa Astrid Lindgren filmerna måste jag säga. Nu ska jag för andra gången i eftermiddag se den med mina brors-barn.

Jag tänker inte ljuga och säga att allt är bra. Men det är bättre, i alla fall när det gäller dig. Hjärtat pusslar ihop sig lättare än väntat och jag blickar framåt.
Framåt, bara framåt.

På fredag åker jag till huvudstaden, återigen. Precis i rätt tid.
Vi får se vad resan har att erbjuda.

Den senaste veckan, eller egentligen den senaste månaden har det gått upp för mig mer och mer vilka som är mina riktiga vänner. Vilka som verkligen finns där när man behöver dom. Vilka som verkligen bryr sig och frågar hur det är, egentligen.
Jag är evigt tacksam för att jag har er, utan er hade jag inte klarat mig. Det är faktiskt så på riktigt.

Igår var det kalas och det blev en fin kväll, trots känsloladdande samtal, tårar och tankar. Vi pratade om vänskap och det fick mig att inse hur mycket vänner egentligen betyder. Hur mycket det betyder att känna sig omtyckt och bekräftad. Även fast man inte tror det själv, även fast man tror att man klarar sig själv, att ensam är stark. VILKET JÄVLA SKITSNACK. Det är inte så, i alla fall inte för mig. Jag är inte stark. På egen hand klarar jag mig inte. Jag behöver bekräftelse, bekräftelse på att någon finns där och ställer upp. 

Jag har fem nära vänner. Fem vänner som jag vet finns där, som jag vet ställer upp. Vissa har jag känt längre, sen jag gick på söndagsskolan vid fyra års ålder, andra har jag träffat nu på gymnasiet. Och det är ju så, vissa personer klickar man bara med. För att vara bra vänner krävs det inte att man är lika, det finns bara något där som känns så oerhört starkt och man känner att den här personen förstår dig.
En av dessa vänner har jag inte träffat sen i somras, vi ses i skolan och hinner prata korta stunder. Jag saknar henne men samtidigt vet jag att hon och jag fortfarande är bästa vänner. Hon är en av de första jag berättar saker för, hon förstår mig precis. När vi väl ses och umgås är allt som vanligt, ingenting är förändrat förutom att vi har otroligt mycket att prata om.

Och som Agnes, som är en av dessa fem, skrev; just nu behöver jag någon som torkar mina tårar och som säger att allt kommer ordna sig. Någon som säger åt mig precis vad jag ska göra när jag inte vet det själv.

Ge mig nåt som tar mig någonstans

Tack. Eller det kan jag egentligen inte säga men jag säger det ändå. Tack.
Det var precis vad jag behövde, att något så litet kunde få mig att känna mig så mycket bättre, må så mycket bättre.

Jag pusslar ihop, bit för bit. och det känns redan lite lättare.

Kanske är det ändå så att en bra början kan få ett lyckligt slut?
Chansen finns och den här gången tar jag den, nu finns det inget att förlora.
Det enda jag ska tänka på är att inte ge mitt hjärta rakt ut. Det låter jag vänta.