kom ihåg mig då.

Helt plötsligt så fick jag lite, lite inspiration.
Iallafall till att skriva något litet.

Sedan förra året när The Ark var med i melodifestivalen med The worrying kind har jag älskat den låten och jag trodde ingen kunde toppa den men, Maia Hirasawa har gjort det. Hennes version av låten är helt otrolig. Underbar. Med Maia har den fått en helt ny karaktär. Varje gång jag hör den skapar den en ny känsla, hennes röst, den låten och allt på en gång blir bara så vackert.

Här har det vart tyst i fyra dagar eller mer men tiden har stått stilla. Eller så är det bara jag. Teodor och Tyra-Lisa dök upp men nu är de borta igen, helt plötsligt känns det som och snart återgår vi till det vanliga. Fast inte än på några dagar, påsklovet är långt och fortfarande har jag några dagar kvar. Under dessa dagar ska jag försöka träffa människor som jag saknar och som jag inte träffat, knappt sett, på länge. Det ska bli bättre framöver.

Snön har fallit från himlen i flera dagar nu och marken är snötäckt, alldeles vit. Kylan tränger sig på, mer än vad den någonsin gjort (i år), tårna fryser och det känns som de ska ramla av. Våren var påväg men nu täcks det av drivor i vitt. Jag var redo för vår, bara ben och mysiga dagar i almedalen. Dessa tankar flög bort med vinden och nu är det bara kyla kvar. Återgå till vintertankar och vinterlekar. Det kan nog vara mysigt det också, men inte nu.

Jag blir varje gång lika förvånad över hur fort tiden springer iväg, det är redan mitten på mars och jag har tillbringat en hel vecka i Skåne med min mysiga klass. Och påsklovet börjar redan på fredag sedan, ja vad händer sen?
Frågan är om det är detta med tiden som får mig så förvirrad och snurrig av tankar, just nu är allting, verkligen allting förvirrat. Jag vet varken ut eller in faktiskt. Jag skulle vilja släppa sanningen lös, om jag så visste vad den var, jag söker efter svar, svar på någonting som inte ens jag vet frågan till. Och det är väl så att jag är den enda som kan ta reda på detta, det finns ingen hjälp att få. Vänner finns som stöd men den enda som verkligen kan ge svaret, rätt eller fel, är jag endast jag.

Samtidigt som alla dessa tankar härjar så är jag förbannat glad just nu, jag har som sagt haft en underbar vecka i Skåne, Milly är tillbaka från Thailand, Susanne och barnen kommer på onsdag.
   Och i lördags stod jag i en varm lokal i Kristianstad med Adam och väntade på Kent. Familjen värmde upp och gjorde oss glada. Efter att det tänts och släckts en gång så vandrade de in, Kent. Det blev finare än vad jag kunnat ana, det var varmt, svettigt och trångt men så mycket kärlek på en gång. Jag och Adam gick därifrån med leenden på läpparna och varsitt svart fint plektrum.
   Och i söndags träffade jag en långhårig blond tjej vid namn Josefin Koinberg och hon gör mig alltid lika lycklig, det är inget jag kan eller vill förneka.
   

Bandsläpp igen!
The Waterboys
Jason Mraz
Sahara Hotnights
Stefan Sundström
+tolv till

Men bara dessa gör mig sådär hyperglad. Ååh!

Fan. Här har jag suttit och lagt ner tid på ett inlägg och så helt plötsligt lackar datorn ur och det försvinner, jag blir ledsen alltså!

Jaja, jag sitter iallafall här och funderar på om jag har någonting kul att skriva om, men jag tror tyvärr inte jag har så mycket att bjuda på.
Men jag vill iallafall säga att jag träffade en gammal vän idag, det gjorde mig både glad och ledsen. Glad för att träffa honom och prata lite men ledsen över att jag knappt känner honom längre.
Förut pratade vi alltid om nästan allt, han kände mig och jag kände honom. Men vi började olika klasser och nu undrar jag mest vad det var som hände. Jag saknar nog honom.

what's up with this?

Jag hade så fina ord i huvudet förut och jag tänkte att de ska jag bjuda mina bloggläsare på, men tror ni att de finns kvar? Nej de är glömda, förlorade.

Måndag, återigen måndag.
Skola, timmar som bara tar tid och kraft ifrån en, timmar som jag egentligen skulle kunna ha lagt på någonting annat. Men vad skulle det vara då? Nej behåll skolan, jag vill inte sluta för då kommer jag bli en av alla dom. En sån som bara går runt hemma och gör ingenting. I skolan träffar jag ju ändå de jag håller av, mina vänner, de som betyder något. Men snälla sluta upp med att tynga ner mig med massor av oviktiga läxor och uppgifter, det är sånt som får en att välja bort skolan och säga "äsch jag kan stanna hemma idag, det gör nog inget". Men nu är det min tur att lägga av, klaga inte, du kanske får ett bra jobb i framtiden. I wish.