jag klipper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv och lägger dem i en liten blå ask
hur kommer det sig att en människa man egentligen aldrig har träffat kan etsa sig fast så oerhört hos en? varje gång man ser personen sätts tankarna i spinn och man vill inget hellre än att denna ska ge dig en chans, en enda chans att visa vem du är.
ett år och två månader
så lång tid har det gått sedan jag vågade ta steget
och jag har ännu inte fått visa vem jag är, trots mina små försök.
jag har ingen aning om vad som krävs och kanske
är det ingen idé över huvudtaget men det är irriterande att jag varje gång jag ser honom
får fjärilar i magen
och återigen är han fast på min näthinna.
vad ska jag göra för att få en chans?
finns det ens en chans?
my cold cold sailor heart says get on your way, I ain't too proud to say but that's how I'm made
men det gjorde inte jag, inte då.
jag och min vän agnes började en resa, över vattnet och mot trosa,
och till två vänner. vi möttes vid ringen på centralen och vandrade runt i stockholms-vimlet för ett tag innan vi begav oss till trosa. festligheter, fantastisk mat och fyra vänner.
en bra början på ett nytt år, det bästa någonsin. 2010 kommer bli drömmarnas och frihetens år.
jag lämnade trosa med nya minnen, ett peace-märke fäst på min kropp och ett hjärta fyllt med kärlek och hopp.
att säga hejdå är alltid svårt, svårare blir det när man måste lämna några man trivs så oerhört bra med.
några som får en att må så bra att allt annat bleknar på något vis. lämna dem för att återvända till det kalla och grå, ensamheten och tystnaden.
som alltid är det skönt att komma tillbaka till det man kallar hem,
men här fattas något och jag vet inte vad. för jag vet inte vad jag vill och jag lämnar saker och ting till ödet. människor får tro och säga vad de vill men jag tror att allt redan är bestämt, det finns en väg, en plan. det gäller bara för mig att hitta den.
jag kommer välja fel väg, det har jag redan gjort,
jag kommer stöta på hinder som känns alldeles för höga att ta sig över,
men jag ska inte sluta kämpa.
det gäller att ta beslut, lita på magkänslan och ge sig iväg.
och jag tror även att det kommer något bra ur allt,
det gäller att lita på sig själv.
VARJE SANDKORN HAR ETT NUMMER
här i mitt rum på donnersgatan brinner ljusen och jag ser hur snön faller ned utanför fönstret. det är vitt och kallt
och jag önskar att jag inte vore ensam ikväll. för att slippa se det vita/dystra/kalla, allt det där som jag just nu är så trött på, drar jag ned persiennerna. och i bakgrunden sjunger thåström: för jag har inga mirakel, att lova nån i natt
det får mig att längta till snurriga sommarnätter med okända och kända människor, min kropp längtar efter värme och närhet. ibland lite extra. ikväll är en sån kväll och jag önskar att det fanns någon,
någon som kan förstå mig. någon som är mer än bara en vän.
IF IT'S NOT FOREVER, IF IT'S JUST TONIGHT
allting handlar om att fortsätta andas
tjugohundranio blev tjugohundratio
KÄRLEK ÄR FÖR DOM, FÖR DOM SOM HAR TUR,
det var så år 2009 började, allt handlade om kyla och ensamhet
och att hitta någonting som fick mig att vilja fortsätta, nya mål, saker att längta efter,
någonting som tog mig upp en bit över noll
i flera månader var det samma sak, ett blödande sår och;
VAKNAR LIKA TRÖTT, OMTÖCKNAD OCH KANTSTÖTT
i juni kom första vändningen, sommaren började,
livet kunde börja
och jag slog mig äntligen fri, kunde lämna en del av allt bakom mig
framför mig fanns nu en tid fylld av musik, långa och ljusa nätter
sommaren blev bra och jag besökte städer jag aldrig tidigare varit i
och andades frisk luft på varmare breddgrader
tjugohundranio var året:
då jag flyttade från sju rum och kök till tre rum och kök
jag lämnade barfotadrömmar och smultronställen och vägar jag kunde utan och innan
mina föräldrar skulle fira 20-årig bröllopsdag
istället gick de skilda vägar
och jag var påväg att krossas igen men höll mig över ytan
tack vare tappra vänner
365 såna uppvaknanden, höst, vinter, vår, sommar ETT ÅR
jag har haft krig med mina hjärnspöken
ibland har jag vunnit striderna men ofta fick de ta hem segerpokalen
men på något sätt har jag nu lyckats radera ut och förinta, inte alla,
men de flesta och de starkaste
och även det tack vare tappra vänner
hösten blev till vinter oerhört snabbt och jag vet inte vad jag gjorde med tiden
det blev kallt och ett vitt täcke la sig över oss
men det var inte en genomtränglig kyla som bet sig fast denna gång
bara en utvändig
sista delen av året blev en tid att andas i, inga måsten, inga krav och på så sätt kom
den stora vändningen
nu handlar det om att leva livet inte vilja lämna allt
daterat: 2009-02-12
vart ska vi?
handlöst faller jag ner
ner i djupet, hjälp mig
finns det någon där?
vart finns ni?
ett bultande hjärta
ett blödande sår
svart som natten, jag letar efter trygghet
ingenting
jag ser ingenting
här finns inga ljus i mörkret
jag orkar inte hålla kvar
vill. bara. falla. ner.
bort, iväg från allt, allt detta som
får mig att känna, vill inte
orkar inte
känna mer
