love is the one thing you can't surrender
ibland saknar man någon så att det gör ont.
ibland saknar man någon så att det känns som att man är påväg att gå sönder. saknaden bryter ned en långsamt inifrån och ut. just för att man vet att den här personen inte kommer återvända. att han kommer fortsätta livet som om inget hänt, att hans händer kommer röra någon annan, likaså hans läppar, att hans ord kommer uttalas kanske precis på samma sätt men nu till någon annan. och det gör ont att veta att han går vidare medan du står kvar och fortfarande hoppas på att det kan bli ni.
att vända sig om är inte så lätt. att leda in tankarna på nya banor är inte heller så lätt. nya tankar stämplar in men inga tankar stämplar ut. de gamla sitter kvar, fast som i ett järngrepp. som järnspöken dansar dem runt i huvudet.
men jag ska glömma, jag ska läka, jag ska pussla ihop mitt hjärta igen. och hela den tiden finns jag här för Dig, vi ska pussla ihop våra trasiga hjärtan tillsammans. kanske är det så att två trasiga hjärtan lättare blir hela tillsammans?
det kommer ta tid och det får ta den tid det behöver även fast jag mest av allt vill trycka undan det och glömma allt på en gång.
you're keeping your legs crossed honey
Just nu längtar jag oerhört till den tionde december, då släpps äntligen Solen i ögonen - en film om lars winnerbäck. Jag önskar att han kunde ha en liten turné kring filmen också, det hade vart fint.
this is not the time, the time to start a new love
och så är det nog, hon har rätt det vet jag. det har dock gått en lång tid nu och jag trodde att jag hade vänt mig om men jag hade fel. men jag hoppas att det är så att tiden faktiskt läker alla sår. innerst inne vet jag att det är så, vissa saker tar bara lite längre tid.
jag bryter ner mig själv det vet jag men jag klarar inte av, jag vill inte just nu. ni behöver inte oroa er, just nu orkar jag bara inte. tvinga mig inte. men jag behöver er, så snälla försvinn inte i från mig.
hela vägen ner, kommer inte sakna dig en sekund. en sekund.
jag saknar ord. jag saknar tankar dom jag har är gamla. användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar.
Jag längtar nästan så att jag dör, jag behöver en hel-kväll med musik och dans. Imorgon ska jag försöka sätta på mig dansfötterna och partyglansen. Vi får se hur det går, i goda vänners sällskap som jag inte sett på längre hoppas jag hade det inte kan bli annat än bra.
Vi har förövrigt hittat vårt framtida boende. Förmodligen. En liten lägenhet med balkong på donnersgatan. Det känns skrämmande och jag är livrädd. Jag kan kort och gott säga; jag vill inte. Jag är inte beredd på det här någonstans. Okej att vi ska flytta, det känns som att jag kan komma över det. Men en lägenheten, högst upp med en liten balkong. DET gör mig livrädd.
leaving you behind
Tro mig; JAG FÖRSÖKER. Men hela tiden finns han där. I varje litet hjärtslag, varje litet andetag. Jag är inte bra på sånt här och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte må såhär. En period var det okej och jag var klar. Klar med honom, han var nästan helt utesluten ur mina tankar. Just då kom han tillbaka, en gnista av hopp tändes hos mig. Den dog lika snabbt som den kom. Gnistan fick mig att brista igen. Om inte denna gång ännu mer.
Jag borde inte tänka så men han är den mannen som alltid funnits i mina drömmar. Det mörka håret, vackraste ögonen, lång och lagom muskulös, de mjukaste läpparna och så det där underbara lite stickiga skäggstubbet. Och för att inte tala om hans underbara sätt att uttrycka sig. Och att han håller om dig precis då du behöver det.
Ibland tänker jag att jag ska åka till hans gata och knacka på hans dörr bara för att få se och röra honom en enda gång till. Men det förblir nog bara en tanke, rädslan inför hur han ska hantera det är större än min vilja att göra det.
Alltid denna rädsla. Inför allt. Den har inte alltid funnits där men nu dyker den upp allt för ofta.
ett steg framåt, fem steg tillbaka
med dina svarta tysta tårar
och vi vet och du vet allt tar slut
långsamt genom rummet går hon ut
allt som hjärtat glömt (inte glömt)
Pulserande knivar. Hjärtat i halsgropen.
Det är nog så att jag aldrig någonsin kommer glömma. Även fast jag faktiskt vill, det finns inga tårar kvar men du finns kvar. Riktiga pulserande knivar skulle kännas bättre än det här. Jag vill inte bearbeta, jag vill bara trycka undan det och glömma på en gång. Det har gått alldeles för lång tid och jag har sagt det tusentals gånger både till mig själv och till andra men det är så jävla svårt att faktiskt få ut dig ur skallen. Vissa låtar, vissa dofter till och med vissa ord påminner så fruktansvärt mycket om dig. Du finns överallt samtidigt som du inte finns någonstans.
Jag nekar det för mig själv för jag vill inte säga det. Jag vill inte säga att mitt hjärta fortfarande tillhör dig, att mitt hjärta fortfarande är lika trasigt över just DIG.
Tjugoen dagar har gått sedan jag hörde någonting ifrån dig, nittioen dagar har gått sedan du rörde vid mig. Jag minns fortfarande den morgonen så tydligt, sista gången din hand rörde vid min kind, sista gången mina läppar rörde dina.
Det var den tjugofjärde augusti och fortfarande varmt ute, solen sken och du följde mig till stationen för att säga hejdå. Det var första och sista gången jag gick från bockarpsvägen trettiotre. Vi sa hejdå på ett sätt som att; vi ses snart igen. Men frågan är om jag någonsin kommer se dig igen?
Jag lyssnar på Hjärter Dams sista sång och vill egentligen inte erkänna saker och ting för mig själv men jag tror att jag just precis har gjort det. Här finns du kvar så jävla mycket även fast jag förnekar det för mig själv.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Hösten skulle bli bra, den skulle bli fin och full av kärlek. Full av kärlek från dig. Ingenting blir som man tänkt sig. Aldrig någonsin. Verkligheten är alltid för verklig och jag hatar det.
plötsligt händer det inte igen
nej, fort, fortare och fortare
tiden går så vansinnigt fort och jag vet inte vart jag är längre
stora vita snöflingor faller från himlen och ett vitt täcke har lagts på marken
den tjugotredje november och det är vitt
det blir sista vintern i det här huset, aldrig igen.
igår var det visning, okända människor gick igenom vårt hus och tänkte på hur deras liv skulle se ut här, hur deras barn skulle springa och leka i de stora rummen.
det känns okej men inte bra. jag trodde nog aldrig, ville aldrig tro att jag skulle flytta härifrån med min familj men nu är det verklighet. visst har jag drömt om att flytta, men det har liksom aldrig funnits på tal. saker och ting ändras och nu står vi där.
förra året, två dagar tidigare var min kusin hemkommen från london för en enda sak,
konsert med lars winnerbäck.
vi satt i regnet och värmde varandra, jag minns alltid de dagarna som bäst.
med henne och med lars, för det är då jag är slungad upp på bålet.
i don't sleep well at all
ingenting. precis ingenting.
fan
a voice to calm you down
en salig blandning av precis allt. alla känslor.
det svämmar över och just nu känner jag mig misslyckad och humöret sjunker som en sten samtidigt som det känns precis som vanligt. vissa dagar är allt okej, det är bra men andra dagar är allt tillbaka på ruta ett.
nu tror alla att jag pratar om dig men det är fel. det handlar inte om dig.
det får det inte göra.
det här handlar om mig, bara mig.
ett hår som kastar till i vimlet utanför en affär
Men du är den som finns närmast, du är den jag gav mitt hjärta till, du är den som jag kommer att tänka på. Den jag jämför med. Jämför alla med. Tills jag hittar något nytt.
Och ibland undrar jag faktiskt vad du gör nu, vad tänker du?
Han med gröna ögon. Ett nytt namn, men ändå samma. Och jag vet inte vad det är eller vad det kan betyda men det skrämmer mig. Det finns en chans, tar jag den inte nu är det för sent. Även fast jag skulle vilja chansa, och resa iväg tror jag att jag missar tåget denna gång.
Mellan dröm och verklighet.
jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönser, rusa rakt in i ditt liv
Egentligen borde jag inte. Men tänk om? Tänk om det skulle vara så.
En bra början kanske aldrig får ett lyckligt slut.
Men DET måste vara något. Betyda något.
Det får jag aldrig veta om jag inte testar.
Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.
Det bästa kanske vore att låta bilden rinna iväg, men det sägs ju att man ska följa sitt hjärta och sin magkänsla? Men de kanske ljuger?
- Hej
du var den enda som kom fram och det var det enda du sa.
Den mörka natten är så mörk, jag måste se dig igen.
Om tiden vill ifatt.
my heart beats slow/fast, I don't feel right
jag saknar min kamera. det är inte okej att den har bestämt sig för att sluta fungera!
det var fel som jag sa, det är sant som du hört
Det känns äntligen som att jag har lyckats.
Allt kan vända så snabbt och nu har jag vänt mig om på riktigt. Jag har ställt mig upp igen, rak i ryggen och nu finns det INGA TÅRAR KVAR.
En lättnad. Upp och ned, fram och tillbaka sen i somras men nu känns det faktiskt som om det är över. Jag tänker inte låta mig dras ner igen.
Jag är precis tillbaka från en resa till huvudstaden med klassen. Det var en fin resa. Mina förväntningar var inte höga och humöret var inte på topp men det vände rätt snabbt när jag steg in på weekday. Jag återvänder förmodligen och förhoppningsvis nästa helg.
jag gråter för dig, för mig, för att inget är självklart
Jag måste bara påpeka att muntliga nationella provet i svenska B plågar mig, nästan dödar mig.
Så jobbigt är det faktiskt.
Intryck och avtryck, yes det låter ju enkelt tänkter jag. Pff, ett stort NEJ på det. Noll fantasi och inspiration har jag också, det här känns ju lovande.
För övrigt så har jag idag för första gången lagat mat på en spis placerad mitt i köket och sedan suttit på golvet och ätit. Det var en upplevelse och jag kan nu konstatera att man blir mättare av att sitta med benen utsträckta än med benen hängande som vanligt. Så nu vet ni det!
what have I done to fall so hard for you?
Mitt hjärta hade precis blivit krossat av en pojke som jag tyckte var den finaste jag någonsin mött, det var min första kärlek. Den första stora kärleken.
Jag grät floder över honom i säkert ett år. Aldrig någonsin har jag gråtit så över en pojke, och jag tillåter mig inte till det igen.
I samma veva hade jag ett stort gräl med min bästa vän och vi pratade inte med varandra under en lång tid, den tiden jag behövde henne som mest.
Det är länge sen nu men när jag lyssnar på just den låten så minns jag allt så väl. Skivan dans med svåra steg spelades i flera månader om och om igen i min CD-spelare och under månen stod ofta på repeat. På något sätt förklarar den vad jag kände då. Och någon gång vet jag att vi lyssnade på den tillsammans och en kväll stod vi faktiskt där på min balkong. Under månen.
Det var lugnt och tyst, men knappast underbart.
Nu var vi två, men ensamheten smög sig på.
Och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och det såg Du, men du bad mig inte gå -men förstå.
det är lätt att hålla käften men svårare att säga som det är
jag har målat och städat i sammanlagt tio timmar
allt för att det ska vara fint den 13 november och tills vi ska härifrån
det känns konstigt och nu börjar det gå upp för mig att vi inte ska bo kvar här
verkligheten har hunnit i fatt mig
det är spännande och jobbigt på samma gång, mest jobbigt just nu faktiskt
jag vet inte hur jag ska handskas med saker och ting längre
jag trasslar bara till allt
jag gör saker som jag inte borde, när jag egentligen vet hur det ligger till
jag tänker inte riktigt efter, som Milly sa; vi får lära oss att lägga band på oss själva
try to hold on while we can, we're saving every second of today
Jag tragglar det fram och tillbaka, om och om igen. Jag trodde att det skulle vara lätt, jag trodde inte att du etsat dig fast så jävla bra. Men det är fortfarande lika mycket du.
Ibland drömmer jag om oss, då är vi det perfekta paret. Inga fel och inga brister.
Den näst sista kvällen med dig minns jag så väl, då vi satt i parken och min telefon ringde. Det var tiden då jag hade wish you were here som ringsignal, du sa att du var glad över att jag hade den som signal och citerade sedan från låten och sa; in this moment I am happy
Då var jag lycklig och levde helt i nuet, jag tänkte inte på vad det skulle bli av oss.
Sista dagen och sista morgonen minns jag att jag inte ville låta dig stiga upp, jag ville bara ligga där brevid dig, höra dina hjärtslag
(för våra hjärtan slog lika hårda slag)
och andas in din lukt, jag kommer ihåg den så väl. Jag brukar inte kunna minnas och känna igen människors dofter, men din finns kvar hos mig och ibland kan jag känna den och tro och hoppas att du är precis i närheten.
En sommarkärlek som kom och som jag trodde skulle stanna.
Jag finns kvar och i mitt hjärta, där finns några delar som fortfarande tillhör dig.
well hang on, don't let yourself go
Vad ska vi åt för håll?
Jag kommer aldrig hitta hem igen
så det spelar ingen roll
crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind
Tv6
Stor i japan -Ett experiment av Henrik Schyffert
För sent egentligen eftersom det var sista programmet igår. (HEHE) Men varje söndag 20.30 har jag suttit bänkad framför tvn och kollat in de söta männen Jens och Sebastian, för att se hur de lyckas med att slå igenom i Japan.
Jag bara älskar det.
Puss.
jag ser dig fortsätta nu, med varsamma kliv
70 dagar
tid har förlöpt, dagar har gått
det känns som förra veckan
jag minns det så väl, jag tror aldrig att jag kommer glömma den morgonen
den tiden
det gjorde ont, och gör det fortfarande men långt ifrån som då
du rev upp mitt läkande sår en aning för en vecka sedan,
men jag vill inte låta mig luras, inte igen
och inte av dig
jag tror inte du förstår, inte heller att du förstod
tyvärr tror jag att du är en sådan person som upplever det som en lek
jag hoppas att du en dag kommer förstå att det inte går ut på det,
att få vad man vill ha och sedan såra andra
att spela på andras känslor är inget bra alternativ
det har tidvis gått bra
någonting har sin början, men jag vet inte vad
NU GLÖMMER JAG DIG
BLOCKERAR
OCH RADERAR
och det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Mitt namn betyder den lycklige.
Om jag tänker efter så stämmer det faktiskt,
jag är lycklig. Det är inte så att jag går omkring och är lycklig varenda dag
men när jag ser på tv eller läser i tidningar om hur andra har det förstår jag att jag är lyckligt lottad.
Jag lever faktiskt i ett land som nästan är perfekt. Jag slipper vara rädd.
En färgglad och kylig höst har intagit det avlånga landet, Sverige.
Depressionens tid enligt många. Mörkret tränger sig på allt tidigare på dagarna,
och det drar med sig många människor. Folk vänder sig inåt, de kryper in i sina skal. För på hösten ska man vara deppig och ingenting ska känns riktigt okej.
Jag har bestämt mig för att jag mår okej. Jag tänker i alla fall göra det.
Jag tänker inte låta mig falla igen, inte för dig. Aldrig igen vill jag stå där med ett brustet blödande hjärta.
Det finns inga tårar kvar.
