kom ihåg mig då.

minuter blir till timmar, timmar till dagar, dagar till månader. tiden springer ifrån mig, det finns aldrig en chans att hinna ikapp. och hur mycket jag än försöker och kämpar så blir jag aldrig nöjd. hela tiden finns det nya saker att sträva efter, och man vill ha allt.

jag skulle vilja lära mig att vara oberoende och leva på det jag redan har, lära mig att vara tacksam och nöjd för den jag är.
sluta sträva efter omöjliga onödiga mål som jag mår minst lika bra av att inte nå, jag måste bara komma över den gränsen. hjärnspökena måste väck. hur skrämmer man bort något elakt som byggt ett bo inuti mitt huvud? det är som en parasit som äter upp mig inifrån och ut, vissa dagar får den ta så mycket energi den bara vill och andra så kommer den inte åt någonting.



jag måste lära mig att hitta en trygghet i mig själv, sluta trycka ner och trycka ner. det går inte en dag utan att jag tänker på att om jag gör si eller så kommer jag må bättre, då kommer jag nå dit jag vill. men det fungerar inte så, det är jag själv som är problemet. problemet finns i mitt huvud. jag kommer aldrig bli nöjd, jag kommer alltid att sträva efter mer. jag måste bli trygg.

en impulsresa till stockholm
höst och stockholm klingar fint och bra i mina öron just nu
jag har vandrat gatorna upp och ned, låtit tankarna skingras och försökt skrämma bort de onda hjärnspökena
som ägnar någon timme per dag att försöka tränga sig in i mitt huvud 
de får mig att tänka onödiga tankar som bara bryter ned mig både fysiskt och psykiskt
jag tänker inte, låter dem inte ta över igen

ikväll ska jag träffa min bästa följeslagare och kusin, vi ska göra stan osäker och förmodligen dansa till tidigt imorgon bitti
det är dels sånt som får livet värt att leva ibland