kom ihåg mig då.

I fyra års tid har jag försökt att bygga upp murar kring mitt hjärta, min hjärna, min kropp.

Men det har alltid funnits kryphål, små små hål där det onda tagit sig igenom. Förökat sig och som samlad trupp sedan raserat varenda liten del av muren. Och mig.

Jag har ständigt gått runt och tänkt på det, räknat, oroat mig över egentligen helt oviktiga saker.
Saker som bara förstör för ens eget bästa.

Att aldrig känna sig nöjd eller tillfreds med sig själv.

Den tiden är förbi och jag tänker aldrig släppa in dom igen. Aldrig någonsin mer.

Jag tänker aldrig någonsin komma ner.

Det här året har börjat som vändningen och ska förbli det, jag ska fortsätta blicka framåt. Aldrig bakåt på det som gör ont.

Jag ska se till att det inte bara är tillfälligt denna gång. Hjärnspökena ska bort en gång för alla.

SLÄPP ALDRIG IN DOM HÄR

Känslan av att sakta gå framåt. Att det är på väg åt rätt håll. Ångesten tynar sakta bort och jag hoppas att den snart inte finns alls.

//

Men det är någonting annat. Något som gör sig påmint var och varannan dag.

2012 och jag fyller 22 år, jag har så mycket kvar att lära mig. Så mycket kvar att se och göra.

//

Livet är så jävla orättvist och jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg, ledsen och avundsjuk på alla mina vänner som har någon. Alla som verkar ha så lätt att träffa någon, som att de liksom avlöser varandra.

Vad gör jag för fel? Är det fel på mig? Varför vill ingen ha mig?

Dessa känslor väller fram samtidigt som att jag älskar känslan av att vara fri. Men det är inte vad jag vill. Inte längre. Jag vill få uppleva allt det där som alla pratar om.