livet är en ensam grej -
Den här klumpen i magen som aldrig ger med sig. Att ständigt känna rädsla inför livet.
Det är som att stå med ena foten över kanten och vara rädd för att falla. Känna den där pirriga känslan i magen, hur hjärtat bankar fortare och fortare och när man sluter ögonen bränner tårarna bakom ögonlocken.
Rädslan inför att välja fel, att ha valt fel. Att inte vara omtyckt och älskad. Att inte komma någon vart i livet. Att inte lyckas.
Jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö.
Osäkerhet gräver ett svart djupt hål i mig. I min själ.
Ett hål som jag försöker fylla med nya saker, i hopp om att få känna mig säker. Säker på livet, säker på mig själv och mina val.
Jag har ständigt en klump i magen som sakta drar sig uppåt, jag vill brista ut i gråt. Skrika och få ur mig allt. Allt det som är svart. Men jag vet att det bara skulle hjälpa för stunden. Jag behöver något nytt, något som drar mig upp. Något som får mig att känna.
Detta ständiga tvekande om jag ska fortsätta eller strunta i allt. Om jag slutar, vart ska jag då ta vägen? Det blir som att ta ett steg tillbaka, till och med två kanske tre. Skulle folk kalla det misslyckande? Skulle det göra mig ännu mer osäker på mig själv?
Jag vet inte vad jag vill.
Behöver en hand på min axel och någon som säger att allt blir bra och att det är rätt väg att gå eller fel. Någon eller något som skjuter mig framåt eller drar mig tillbaka.
När jag väl stannar upp och funderar och känner att det kanske inte känns helt rätt i varken mage eller hjärta, då kommer osäkerheten. Är det bara idag, eller är det fel?
Tiden rusar så snabbt förbi och jag hinner inte tänka.
Det känns fel att låta det gå tre år utan att stanna upp och tänka: är detta vad jag vill?
Men så tänker jag att, jag kan omöjligt veta förrän jag får prova på riktigt. Men jag vill inte att tre år av mitt liv ska vara förgäves, tre år av ständig osäkerhet och ovisshet. Jag vill att det ska vara tre år av lycka, glädja och ett rent kärt kämpande för att nå dit.
Så hur blir man säker? Hur vet jag att det är rätt?
Vad ska vi göra med vårt hopp? Vad ska vi göra med vår tro, vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
