kom ihåg mig då.

26 december, snön yr utanför fönsret och jag hör hur vinden viner genom fönsterrutan. Jag kan nästan känna hur kylan tränger sig in, igenom väggarna, allt fryser till is. Telefonen ringer, jag orkar inte svara, tänker att det nog inte är något viktigt. Jag hör hur pappa sedan kommer ut pratandes i telefon och han säger något med död. Jag förstår direkt.
Varför ska allt drabba vissa, varför är det så? Olyckliga saker händer, det vet vi. Men varför ska vissa råka ut för flera av sakerna under kort tid?

Jag flyttade till den stora staden, Stockholm, blev väl omhändertagen av min älskade farbror och hans fru. De blev min familj, jag har varit hos dem varje dag och de har tagit hand om mig och jag om dem.
Hans fru som redan innan varit sjuk, ramlade dagen innan julafton och bröt höften och axeln, hon fick fira julafton på sjukhus och vänta in en operation. Allt gick bra, vi pratade med henne igår och hon mådde bra.

Men imorse ringde telefonen. En propp i lungan och hennes liv gick inte att rädda. Allt gick snabbt, efter en julhelg på sjukhus med operation och en jävla massa smärta så gick det trots allt inte bra.
En del tas ifrån oss alldeles för tidigt, hon var en människa som råkade ut för alldels för mycket elände på bara några få år.

Jag sitter i soffan på min ö, i mitt vardagsrum och lyssnar på min nya favoritlåt ”ain’t gonna lose you” och tänker på hur snabbt allt kan förändras, från bra till dåligt, eller tvärtom. Och på hur fort någon kan bli bestulen på livet. Och sedan tänker jag på mina kusiner som förlorat sin mamma, det gör ont att tänka på, och mina tankar går även till min farbror. Min bästa vän har förlorat sin livskamrat, jag kan inte ens föreställa mig hur det känns.

En textrad som jag redan innan fastnat vid blir ännu mer tydlig, och med de orden avslutar jag:

Man kan bara älska och förlora stort, det finns alltid saker man inte skulle ha gjort. Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt. Man kan bara förlora och hålla huvudet högt.

just nu är livet lätt att leva.
jag har ett jobb som jag älskar, med underbara arbetskamrater.
jag har kommit igång med träningen vilket får mig att må underbart, jag känner mig stark och duktig!
jag har en farbror som ställer upp för mig i alla väder, som verkligen har hjälpt mig här i storstaden.
jag älskar livet! det enda som egentligen fattas just nu är att ha någon att krama om i vinterkylan.
och dessutom är det jul snart, och det är snö på marken. det ser ut att bli en riktig, vit jul i år. och om en vecka åker jag till min ö, jag åker till min ö och hälsar på. fantastiskt, njut av livet go vänner - för det gör jag!

det går så fasligt fort, allt detta tjat om tid men den rinner iväg och alltid ska klockan ticka på i en fart som borde klassas som fortkörning. det är knappt att jag hinner med.

i två månader har jag bott i staden jag längtat så till, i en månad har jag jobbat på ett café med tjejer jag tycker om, dock har det inte varit lätt. långt ifrån och jag har några gånger funderat på att ge upp men ändå fortsatt att kämpa och nu äntligen kan jag ärligt säga att jag trivs. jag trivs men saknaden av hemma finns kvar. jag har mina saker här, det är här jag bor och det är mitt hem men än kan jag inte säga att det känns som hemma. kanske infinner sig den känslan snart, kanske så tar det ännu mer tid.

jag åkte hem för några dagar, tillbaka till ön där jag kommer ifrån. jag har nog aldrig kramat min lillebror så hårt som i torsdagskväll, jag har nog aldrig någonsin börjat gråta för att jag fick se min katt igen. jag har saknat dem så och det är det jobbigaste med att ha flyttat ifrån något som man trott alltid ska finnas strax intill hela tiden. saknaden är värst och är ingenting man bara kan vifta bort, i vart fall inte jag.

nu är jag tillbaka i den stora staden. jag sitter i min soffa med en filt virad runt mig och lyssnar på eldkvarn, vinden viner utanför fönstret och jag hör hur löven dansar. på radion har jag hört att det ska bli oväder, storm och snökaos.
jag är glad över att vara tillbaka här, det dröjer inte länge innan jag hälsar på där hemma igen, men innan dess väntar jobb och en höst fylld av överraskningar. ingen vet vad framtiden har i sina händer, men tänk på att livet är till för att levas och försök att leva i nuet. hetsa inte upp dig över småsaker, försök att inte grubbla över saker som har hänt eller kan hända utan försök istället att tänka på det som sker nu.

tack och hej för ikväll

skriver, suddar ut och skriver igen
ingenting kommer ut på det sätt jag vill, ingenting är som det brukade vara
det fanns en tid då jag visste, kände, en tid då tomheten och saknaden inte var lika stor

dagarna och livet rullar på och jag bara följer med, utan att egentligen veta vart
utan att egentligen känna till vad som händer runtomkring

tjugofemte april, solen lyser och vi åker förbi huset där jag växte upp, ingenting ser ut som det brukade
och det är precis så det är, ingenting är som det en gång var
varken jag eller marken där jag står
skogen där jag en gång lekte som barn finns inte längre, vägen som förr kändes så lång är nu endast ett par meter och allt ser så annorlunda ut
jag försöker minnas hur det kändes att springa på den stora gräsmattan, över den stenbelagda gången ut över gårdsplanen med de vassa stenarna
men

jag
kan
inte

det är som en spärr som inte tillåter minnena, tankarna att släppas fram
det gör ont och jag fyller lungorna med luft, kippar efter andan för att förse kroppen med luft, men det känns som att jag misslyckas, det snurrar, jag sätter mig ner, dricker några klunkar vatten och tänker att det inte borde vara såhär
det är så många faktorer som spelar in, jag frågar mig själv hur mycket som egentligen har att göra med minnen och tankar




hjärtat slår -
det är mörkt, klockan visar 01:43
ett eko fyller rummet av ljud som egentligen inte hörs
tystnaden trängs med saknaden
jag virar täcket hårdare runt min kropp, blundar och känner hur katten kryper tätt, tätt intill
som att han vet vad jag känner, vet att jag behöver närhet och är rädd för vad livet har att ge



den nionde dagen den här månaden åkte jag till drömmarnas stad och träffade vänner som jag önskar kunde vara lite närmre, lite oftare
vi drack vin och kanske blev det några glas för mycket men sådant gör ingenting när man är med människor som känner, tänker samma sak

det är ljusare och grönare nu, lite varmare, ändå är jag frusen än och det är till stor del mitt eget fel
men jag vet inte hur man gör längre

det finns dom som jag trodde aldrig skulle glömma, de som alltid skulle finnas där
trots att jag egentligen vet att de finns där, tillsammans,
så känner jag mig bortglömd

*

på dagarna arbetar jag, och på kvällarna går jag promenader med min lillebror som inte längre är så liten
vi är väldigt olika han och jag, men ändå så lika, och det är väl så det ska vara med syskon
trots att han är tio centimeter längre än jag och ser så stor ut så är han och kommer alltid vara min lillebror som jag ska skydda med all kraft jag har


 
hjärtat slår och kroppen fortsätter gå,
precis som en klocka tickar den på
TICK-TACK-TICK-TACK
fyller lungorna med luft och känner bröstkorgen vidgas, andas in så hårt att det nästan gör ont
och tänker att det finns så mycket mer, så mycket mer än det jag ser
det måste det göra

hur kommer det sig att en människa man egentligen aldrig har träffat kan etsa sig fast så oerhört hos en? varje gång man ser personen sätts tankarna i spinn och man vill inget hellre än att denna ska ge dig en chans, en enda chans att visa vem du är.

ett år och två månader

så lång tid har det gått sedan jag vågade ta steget
och jag har ännu inte fått visa vem jag är, trots mina små försök.
jag har ingen aning om vad som krävs och kanske
är det ingen idé över huvudtaget men det är irriterande att jag varje gång jag ser honom

får fjärilar i magen

och återigen är han fast på min näthinna.

vad ska jag göra för att få en chans?
finns det ens en chans?