kom ihåg mig då.

Jag försöker se det ur olika perspektiv, se det på olika sätt men jag misslyckas. Jag gräver ner mig, stänger in mig och samlar allt på hög.
Jag vet inte vad det är riktigt, det är så mycket att jag tappat bort grunden till det. Jag vet inte vad det handlar om längre. Allt är samlat på hög och jag ska försöka ta fram det som är den verkliga anledningen till varför.

Jag funderar på om allting började i somras, med dig. Att jag höll allting inom mig, att jag stängde igen. För jag ville inte inse själv vad som hade hänt, ville inte inse hur sårad jag egentligen blivit. Sen så byggdes det bara på, med att jag fick veta att vi skulle flytta, med vänner som försvann och mitt i allt det där så tror jag att jag tappade bort mig själv lite grann.

Igår grälade jag med mamma som aldrig förr och hon sa saker som fick mig att tänka efter, just då lät allt hemskt och jävligt men med närmare efter tanke vet jag att hon har rätt. Vi grälade, grät och skrek på varandra i två timmar och bägaren översvämmades verkligen. Men det blev bra sen, som det alltid blir. Hon sov hos mig inatt och det kändes som när jag var liten, det kändes tryggt. Oavsett ålder så kommer jag alltid behöva mina föräldrar, på ett eller annat sätt så kommer de alltid att vara ett stöd i allt jag gör. 

"jag tänker aldrig på dig, bara ikväll"