kom ihåg mig då.

Livet är ett underligt påhitt. Det kan vara så svårt, det kan vara så lätt. Så många val och så många kval. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

För tre år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli kär igen. Och jag trodde för allt i världen inte att jag skulle ha en pojkvän. Nu sitter jag i hans lägenhet och skriver.

//

Juli, sommar 2012 och det känns redan som att värmen och solen är förbi. Jag hinner ingenting längre, ogillar att bli vuxen. Alla krav och alla måsten. Varför längtade man så mycket efter detta då man var liten?

//

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var. Att läsa gamla inlägg här på bloggen och tänka: är det verkligen jag som skrivit detta? Allt var så mörkt, så svart. Jag vet knappt hur jag tog mig ur allt, eller hur jag egentligen hamnade där. Gör en tolkning, häll mig full med svar. Jag har gått på stigar jag varit på förut, varit på väg att falla igen men nu har jag någon som hjälper mig upp. Som stöttar mig och ser på mig med andra ögon. Hade jag inte träffat Honom hade jag fallit igen, jag hade förstört mig själv ännu mer. Kanske finns det någon mening med allt ändå.

Trodde aldrig någonsin att jag skulle få känna såhär, snart fyra månader har gått och tiden går så fort att jag knappt hinner med att känna hur fantastiskt allting är. Eller så är det det enda jag känner.

Jag kan vakna på natten och bara titta på honom och fyllas med sådan värme och glädje över att jag, just jag får ha honom i mitt liv. Att han är min. Han den där perfekta mannen som jag så länge letat efter. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att han är precis den jag letat efter. Han har allt. Han är allt.

Att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga den vill slita och rycka. Som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, vilken kärlek som helst.



Snart tre veckor har gått sedan vi träffades första gången. Och jag försöker leva i nuet, inte tänka så mycket utan att bara vara och det är väldigt enkelt med honom.



Tack.

I fyra års tid har jag försökt att bygga upp murar kring mitt hjärta, min hjärna, min kropp.

Men det har alltid funnits kryphål, små små hål där det onda tagit sig igenom. Förökat sig och som samlad trupp sedan raserat varenda liten del av muren. Och mig.

Jag har ständigt gått runt och tänkt på det, räknat, oroat mig över egentligen helt oviktiga saker.
Saker som bara förstör för ens eget bästa.

Att aldrig känna sig nöjd eller tillfreds med sig själv.

Den tiden är förbi och jag tänker aldrig släppa in dom igen. Aldrig någonsin mer.

Jag tänker aldrig någonsin komma ner.

Det här året har börjat som vändningen och ska förbli det, jag ska fortsätta blicka framåt. Aldrig bakåt på det som gör ont.

Jag ska se till att det inte bara är tillfälligt denna gång. Hjärnspökena ska bort en gång för alla.

SLÄPP ALDRIG IN DOM HÄR

Känslan av att sakta gå framåt. Att det är på väg åt rätt håll. Ångesten tynar sakta bort och jag hoppas att den snart inte finns alls.

//

Men det är någonting annat. Något som gör sig påmint var och varannan dag.

2012 och jag fyller 22 år, jag har så mycket kvar att lära mig. Så mycket kvar att se och göra.

//

Livet är så jävla orättvist och jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg, ledsen och avundsjuk på alla mina vänner som har någon. Alla som verkar ha så lätt att träffa någon, som att de liksom avlöser varandra.

Vad gör jag för fel? Är det fel på mig? Varför vill ingen ha mig?

Dessa känslor väller fram samtidigt som att jag älskar känslan av att vara fri. Men det är inte vad jag vill. Inte längre. Jag vill få uppleva allt det där som alla pratar om.

Häromdagen skrev jag att jag ska börja l-e-v-a detta år. Det kan låta som en simpel, fånig grej men jag har mycket att lära. Främst om mig själv. Jag måste ta små steg, ett i taget, för att inte falla ner ännu längre och hårdare.

Denna vecka har varit en av de sämsta på länge, för många tankar, för lite tid. Ensamhet och grubbleri.

Känner smärta på ett sätt som inte går att sätta ord på.

Jag vill bara få ett slut på det här, få känna mig hel. Rentav få känna mig som en människa, levande och fri.

Svaret på frågan "hur mår du?" kommer alltid snabbt och blir till ett bestämt "bra!"

När man egentligen vill säga:

Jag vet inte. Har du någonsin känt att du har ett stort hål inom dig? Som inte verkar gå att fylla, hur mycket du än försöker. Med vad du än försöker.

//

Jag har ont. Ont i hjärtat, själen, kroppen.

Det gör ont att känna. Ont att inte veta vad man känner. Hur man känner.

//

Det börjar bli olidligt att varje kväll, när man ligger i sängen, känna att det kunde ha varit en bättre dag. Jag kunde ha varit bättre idag.

Börjar tro att livet bara leker med mig. Livet är ett jävla påhitt som jag känner mig väldigt vilsen i.

Tomheten skriker inom mig. Hjärtat, kroppen vill ha mer.

"Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. De som inte lyckas är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna älska dig själv"

Jag är livrädd för att kasta mig ut, våga saker, jag vill inte göra fel eller göra någon besviken. Men gång på gång gör jag det mot mig själv för att jag någonstans tror att det ska få andra att tycka om mig mer.

Jag känner mig inte hel.

Det lilla hjärta som slår i min kropp, pumpar ut blodet med all kraft det förmår. Gör allt i sin makt för att jag ska leva och fortsätta med det.
Medan jag misshandlar min kropp både psykiskt och fysiskt. Vem gör sådant mot sig själv?

Hjärnspökena tog sig in för snart fyra år sedan och jag föll ner så lågt, hamnade nästan längst ner men började klättra uppåt igen. Tog mig tillbaka till livet och byggde upp höga murar så att min hjärna skulle kunna få vara i fred. Jag lyckades. Nästan. För i muren finns det hål, en del stora och en del små. Och jag vet inte hur jag ska göra för att komma undan. Hur jag ska fylla hålen. Jag vill fly, jag vill komma undan och slippa tänka.

Jag vill sluta känna mig otillräcklig. Jag vill bara känna mig omtyckt och nöjd.

Att ta ett beslut.
För mig är det fruktansvärt svårt. Jag har alltid svårt att bestämma hur eller vad jag ska göra. Men efter en tid med magont och tårar var jag tvungen att fatta ett beslut. Jag bestämde mig för att avsluta det jag påbörjat, eller ta ett "studieuppehåll" som det så fint heter. Osäkerheten över valet av linje tog över.

Det känns som att jag nu tar steg tillbaka. Återgår till gamla vanor, på både gott och ont.
Men att bestämma mig för detta var en bra början på 2012. Nu ska jag se till att resten av året bara blir bättre, för jag vill inte må som för tre år sedan. Då allt kretsade kring det enda jag kunde och fick ha kontroll över.

2012 blir året då jag tar kontrollen på mitt liv. Det här året ska jag leva.